Här står jag, en hjälplös och stackars människa som i söndags var med om något jag inte trodde jag skulle få uppleva då jag inte är en stökig person.
Allt började med att jag skulle spendera mina sovande timmar hos en man som i sista stund kom på att det kanske inte var möjligt, så jag bestämde mig för att åka hem. Problemet var att jag redan svalt min insomningstablett.
Han körde mig till närmaste busshållplats där jag plötsligt började känna mig yr och ur balans. Jag gick med steg som kändes lätta som moln men samtidigt hela tiden fick mig att luta åt sidan när jag gick. Det kändes som att alla mina ben i kroppen började mjuknas upp. Ungefär som när man är alkoholpåverkad.
Jag förklarade min situation för busschauffören som inte alls verkade förstå vad jag bad om så han placerade mig längst bak med 2 vuxna som var kraftigt påverkade. De försökte få mig att dricka deras öl och förklara för mig att läkarna bara ljuger och har gett mig knark. Jag vågade inte säga emot i det tillståndet jag var i så jag nickade med och lovade att när jag kom hem så skulle jag bränna upp de jävla tabletterna.
Framme i Liljeholmen tog det lång tid att ta farväl av människorna, jag ville inte vara i närheten men jag ville inte heller skapa bråk så jag log och fick tillslut ett hej då. De kallade mig Eva och ändrade inte fast jag sa mitt riktiga namn.
Jag kände att mitt tillstånd var näst intill kritiskt, att jag skulle somna på tåget om jag åkte själv, vilket inte är bra.
Så jag sökte hjälp hos spärrdamen som kallade på ordningsvakter som skulle hjälpa mig. Då kom plötsligt de påverkade människorna igen och ville ta hand om mig och ropade Eva. Jag tittade vädjande på spärrdamen som trodde att de ropade på henne då den ena människan tydligen är spärrvakt på deltid.
Ordningsvakterna kom och föste bort de påverkade människorna, de gick ner till perrongen och jag blev kvar uppe och förklarade mitt tillstånd för ordningsvakterna som var otroligt hjälpsamma.
De förstod att jag inte var en stökig person och det här var ett extremt sällsynt tillfälle för mig.
De kallade på en trygghetspatrull som bestod av 2 unga väktare, de fick i uppgift att åka tåget med mig hem och hålla mig vaken.
När vi stod nere på perrongen så fick de kalla på ordningsvakterna som fick hämta de påverkade personerna som 30 minuter tidigare hade sagt hej då till mig då de börjat bråka med ett gäng ungdomar.
Jag kom iallafall tryggt hem tack vare att jag fick hjälp från trygghetspatrullen.
Vi hade en trevlig resa, stod upp hela vägen och pratade om både döden och tatueringar. Jag uppskattar verkligen hjälpen jätte mycket.
Väl hemma kastade jag mig i sängen och sov till halv 4 på eftermiddagen nästa dag.