Just nu sitter jag här i min ensamhet, i min sjukhet kan man också säga, blev förkyld i örebro förrut och har varit lite halvkrasslig sedan dess, slemm och hosta som spökar nu för tiden.
Men det var inte det jag tänte skriva om...
iallafall inte från början, men nu blev det ju liksom så iallafall.
Nej det jag tänkte berätta lite så här ointressant är vad jag gör just nu, förrutom att försöka andas, jag sitter här och gråter efter min framtid, gråter över det jag inte har, än.
Jag vet att jag kommer få allt det dr jag längtar efter, bara jag har tålamod, men ju mer jag ser lyckliga människor på facebook eller ju mer jag får höra talas om andra människor så brister en sömn i mitt hjärta lite. Jag kan bara ta för mig och kalla det för avund, något jag hatar att jag har, så jag är inte bara sjuk fysiskt just nu utan även psykist. Jag törstar likt en vampyr efter det alla andra har.
Jag vill ha pengar, en massa pengar så det inte spelar någon roll vad jag gör med dem, men för att få pengar så måste jag ju först ha en inkomst och för att ha en inkomst så måste jag ha ett jobb. Och tro mig när jag säger att jag försöker, att jag nästan gråter över att göra personliga brev och försöka hitta ett jobb som inte kräver en slags utbildning eller 3 års erfarenhet. Vissa jobb är bara dumma, som tex. dagis, varför söker de en utbildad pedagog som har läst i typ 5 år istället för att ta en som har handskats praktiskt med små barn i typ 9 år och mer där till om man räknar med alla barn som älskar mig annars? Jag är en barnmagnet, ungar älskar mig och har alltid gjort det!
Och på tal om barn, jag längtar jätte mycket tills jag får mina egna, satt nyss och kollade på en som jag har på facebook, hennes bilder där hon visar upp sin son, så sööt att jag blir gråtfärdig, jag vill också ha barn, jag vill också uppleva det, och jag vill göra det nu! jag vet, jag måste vänta, jag är inte redo att skaffa barn än, bara halvt då mitt hjärta skriker efter det. Men för att ha barn så måste jag ju ha pengar då som sagt
och så måste jag ha ett eget boende,
och för att få ett eget boende så måste man stå minst 10 år i bostadskön, jag har knappt stått 1 år, och så måste man även ha en inkomst,
i slutändan handlar allt om att ha pengar, jag har inga alls.
jag måste hålla mig,
När jag går förbi hus ser jag mig själv och min familj, vi äter middag eller nåt och vi har det bra ställt, men så enkelt är det inte. jag känner på mig att jag kommer få gå en enormt krokig omväg för att nå mitt mål, det känns som att början inte kommer börja som jag vill, att det inte kommer vara så lätt.
Det är en jobbig tanke, då mitt hjärta skriker mer för varje dag som går.
Jag gråter lite över det jag inte har, och som känns nu för tillfället att jag aldrig någonsin kommer kunna få :(
Drag och slit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar