Jag ger upp,
Jag tänker inte berätta någon mer för någon om hur jag känner och mår, jag kommer ändå aldrig få rätt svar eller råd, bara jobbiga frågor som sedan slutar med att jag är en idiot och jag kämpar inte utan bara gnäller.
Det känns som att människor bara vill ha det sämre typ,
Varje gång jag berättar om hur jag känner så kommer människor med sina egna problem som ALLTID ska vara de värsta, de brer på om hur dåligt de mår och att jag inte ska klaga.
Så jag tänker inte klaga längre,
Jag tänker inte berätta för människor om hur ledsen jag är över att jag varje dag lägger ner min tid och ork på att skriva en hel del CV och personliga brev till ingen nytta, jag tänker inte längre säga hur ledsen jag blir av att aldrig få något svar av något arbete efter att ha skickat iväg så många ansökningar.
Jag tänker skita i att berätta hur jävla dålig jag känner mig varje gång någon annan får ett jobb och hur avundsjuk jag blir på människor som vet vad de ska göra av med sitt liv och på människor som har råd med utbildningar som jag vill gå på men vägrar ta lån på.
Jag blir förbannad på människor som säger att jag måste kämpa, för de betyder att de anser att jag bara sitter och rullar tummarna och väntar på underverk,
men det gör jag inte, varje gång någon säger ordet "kämpa" till mig för jag utbrott men det ska jag försöka sluta med, nästa gång det sker så ska jag bara nicka och säga:
- "jaa men kämpa kan man ju göra, skönt att du sa det, hade verkligen ingen aning om det jag börjar nog på en gång"
Pappa säger att jag ska skriva en lista på utbildningar som jag är intresserad av, visst det vore kul om man hade något som man faktist vill,
Jag vill ju bli make up artist, men som sagt, pengarna där är problemmet, jag har inte 70 000.
Jag är skoltrött, har kämpat mig igenom skolan som ett svin! jag får panik av att tänka på att sätta mig i skolbänken igen, jag orkar verkligen inte med det längre, visst det var 1 år sedan sist men jag är klar med skolan känns det som, när jag fick min oförtjänsta student så sa jag adjö till skolan för gott kände jag.
Men varför ska jag klaga och berätta det här egentligen? det finns människor med mycket värre problem, jag är bara en strunt sak, jag ska bara lyssna och säga saker folk vill höra,
det är ingen idé att säga vad jag känner för det slutar alltid med utbrott från min sida eller att det inte handlar om mig alls utan om människan jag sa det till.
Jag är trött på att känna mig som en värdelös idiot som ingen vill ha (med det tänker jag på jobb)
Jag är trött på att gnälla utan rätt svar, det förresten är väldigt orättvist! Varför ska jag ALLTID komma med rätt svar när jag ALDRIG får det? rätt svar då.
Jag är även trött på svaret:
"Jag vet inte hur jag ska hjälpa dig"
Det får oftast tyst på mig, men det är bara mer och deprimerande tankar jag får.
Ibland känns det som att världen skulle vara en bättre plats om inte jag fanns för då skulle de vara en gnällspik längre, sådanna personer som jag är bara jobbiga.
Om jag träffade mig själv skulle jag tröttna på mig själv innan jag själv hunnit öppna munnen,
det skulle vara bäst för alla om jag bara gick undan.
undrar om jag ska börja med det? eller iallafall försöka,
att bara gå undan eller spela med, att inte säga allt som jag känner, bara sätta mig och le.
"jo tack jag mår bra"
"åh inget jobb har svarat, men det göööör ju inget haha nya tag"
"ja kämpa ska jag göra, har aldrig kommit på den idén"
Jag ska behandla andra på rätt sätt men skita i vad jag får tillbaka, jag tänker inte längre lita på att någon vill lyssna på mig.
ja för jag är väl en drama queen trots allt, på grund av hur dåligt psykist jag mår och hur illa jag påverkas av människor runt mig, jag hatar deras blickar och deras skratt för det känns som att de hånar mig, men det är väl vad en sådan som jag förtjänar.
Jag förtjänar inte kärlek och ömma blickar, jag förtjänar hårda ord, spott och rivande slag.
Jag förstår inte hur Tommy har fastnat för mig nät jag bara känner mig äcklig, ful och värdelös,
vad är det han ser hos mig egentligen?
Han säger att jag är vacker, när jag ser mig i spegeln ser jag bara en tjock äcklig jävla valross med fula deffekter.
Han säger att jag är underbar och söt, samma sak där, vart då?
Jag älskar honom över allt annat, jag känner hur mitt hjärta gör ont och värker efter honom samtidigt som en röst intalar mig att jag egentligen inte förtjänar honom.
Jag hatar den rösten lika mycket som jag älskar Tommy.
Rösten säger att han borde vara med någon annan, att han borde vara med en smal och snygg tjej med körkort och välbetalt jobb som bara skrattar och som har råd med allt och som han kan flytta ihop med nu på en gång.
Rösten får mig att känna mig ful, rösten får mig att börja gråta, den får mig att vilja skada mig själv.
Eget boende hamnar längre och längre bort, jag kommer aldrig att flytta hemmifrån, jag kommer faan följa med föräldrarna till ålderdomshemmet...
Jag hatar hur jag mår, jag hatar att känna mig som en börda för andra, jag hatar att vara negativ och jag hatar alla dumma fittiga jobb som aldrig svarar och jag hatar alla som verkar ha det så lätt och bra och jag hatar miljonärer som istället för att skänka bort sina pengar till behövande när de inte vet vad de ska göra med dem så köper de en jävla ubåt eller festar tills de inte finns mer.
Jag hatar att det är i samhällets syn fullt att vara tjock,
jag hatar att jag är tjock, jag hatar att jag inte har någon motivation till någonting längre och jag hatar allting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar