Överskriften är en perfekt beskrivning på attityden som följer mig en dag som den här, jag orkar verkligen inte med mig själv just nu, hata är ett väldigt starkt ord så därför ska jag inte säga den vanliga meningen som jag brukar skrika rakt ut i min ensamhet:
-"JAAG HAAAAATAAAAR MITT LIIIV!!!!"
Jag tror jag måste ha vaknat på fel sida idag, eller vaknat? jag blev väckt av Annmari, hon kom med ett paket till mig, ett lagom stort och platt paket, en namnsdagspresent från en av mina gammelmostrar, jag har namnsdag imorrn men visst. Klockan var då 9.30, igår gick jag och la mig sent, som jag brukar.
Eller det var inte så jätte sent egentligen, men jag har teorin om att min kropp är uttröttad, jag försöker att sova och bara ta det lugnt för både jag och pappa tror att om jag fortsätter med mitt stressiga och "gå-och-lägga-mig-väldigt-sent-och-gå-upp-väldigt-tidigt-till-skolan" beteende så kommer jag väääldigt snart att gå in i väggen.
Jag bara väntar på den dagen då jag kommer tuppa av, kanske står jag i matkön eller nåt och helt plötsligt bara ramlar ihop, det är faan inte nyttigt, jag måste sova ut!
Men det är svårt att sova ut när man inte kan sova, när värmen ligger på och man vet inte vad man ska göra. Visst jag kan ta av mig täcket, men jag vill ju sova med täcke! annars känner jag mig helt otroligt ensam och oälskad, som om ingen vill hålla om mig eller vagga mig i dess famn. jag överdriver skert nu, hej ett täcke liksom! men det är iallafall så jag känner.
Det som fanns i paketet var handdukar, små hanndukar som man typ torkar händerna på, med glass som motiv. helt okej fina men det är inte riktigt det man väntar sig.
Får mig nästan att tänka på mössan som jag fick av min gudfar som var för liten, och den fick jag liksom när jag fyllde år. känndes nästan lite som en:
-"Heej du fyller 18 och du har inte längre ett lika litet huvud som när du var liten", men aja det är tanken som räknas antar jag. Sedan gick de andra till bibloteket och jag parkerade min feta röv som knappt kan få kallas för röv framför teven och filmen som gick på 5an, "Can´t by me love" med en snygg och ung och gullig Patrick Dempsey.
Och för första gången (har sett den ett antal gånger) så får den mig att börja störtböla, jag blir både arg och ledsen och sätter mig in i situationen. och börjar tänka "det där e såå jag!" fast det inte alls är i närheten av vad jag är, jag är inte riktigt säker på vad jag är, jag är av det kvinnliga könet och jag har tydligen ett par enorma bröst. men vem är jag sen då? vem är jag som person? Jag ser mig själv som rätt gnällig och småjobbig, den som alltid pratar om mig själv men sedan alltid ska köpa en massa grejjer till andra och få dem att må bra, den som tänker egentligen på andras välmående men som de flesta verkar tro bara tänker på mig själv. Då har jag bara en sak att säga till alla dem som tänker så, om jag bara tänkte på mitt välmående, då skulle jag knappast se ut som jag gör eller må som jag gör. Hoppas att det var tydligt.
Efter filmens slut så var jag fortfarande helt förstörd, och tankarna kom i skolbanan, jag började anklaga mig själv för att sakna motivation, sanningen gör så fruktansvärt ont, varför kan jag inte bara göra klart mina rester? det är nu sista chansen att få klart allt, efter sommaren så kommer jag aldrig mer gå i skolan...förrutom folkhögskola och högskola om jag kommer in. Jag har en del saker på datan som jag påbörjat helt okej, men tror ni jag kommer vidare med dem? NEJ! klart att jag inte gör det, och det gör mig otroligt frustrerad.
Efter skolångesten så fick jag helt plötsligt för mig att jag var lämnad ensam kvar, att mamma inte längre fanns vid min sida, jag trodde seriöst att mamma hade dött i cancer och jag började ropa hennes namn i gråten samtidigt som jag kramade hårt om hennes morgonrock och försökte få hennes lukt. Sedan kom jag på att hon lever.
Det är så sjukt hur man egentligen kan må, jag tycker det är sjukt att jag äns våga erkänna det så här på internät, jag vet att jag kommer få skit för det här inlägget om en viss person läser det. Därför hoppas jag att den här personen inte har min bloggadress för jag vet att hon kommer skriva på facebook eller säga öga mot öga att jag är för utlämnande och det här är inte okej, hon kommer anklaga mig för att inte vara samma person och bla bla bla, hon kommer alltså i stort sätt vara skit jobbig och jag kommer bli sååå frustrerad att jag kanske tar bort henne från facebook och ignorerar henne totalt för då har hon gått för långt. Om hon läser det här inlägget så kanske hon känner sig träffad och jag kommer få skit för det, kul.
Det ligger kakor på bordet, mamma sa "ta en", det är tre stycken kvar, jääj.
jag orkar inte
Drag och slit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar