Det borde egentligen vara lätt att bara gå vidare men mitt hjärta är smärtsamt kvar. Och för varje dag som går så känns det som att det blir krossat ännu mer. Jag blev i princip lämnad för en kvinna som är 8 år äldre än mig, smalare och antagligen mer intressant och roligare att ha att göra med. Vad vet jag?
De båda började på samma arbete och blev goda vänner, första gången jag fick höra talas om henne så kände jag ett svart hål av svartsjuka öppnas inom mig, jag ville inte låta det ske så jag försökte visa mig öppen och glad över hans nyfunna vän som han hade så mycket gemensamt med. Jag älskar ju honom och ja det gjorde jag såklart då också så jag ville vara han till lags, men det svarta hålet gjorde ont, så jag berättade för honom hur jag kände. Att det gjorde ont varje gång han träffade henne och hjälpte henne med hennes dator. Han övertygade mig att det var han och jag, för alltid. Att de bara var vänner och skulle förbli det. Jag kände att min svartsjuka skulle släppa om jag fick träffa henne, men hon ville inte riktigt vara det tredje hjulet och han hade berättat ALLA mina svagheter för henne så hon var lite smått otaggad.
Men på Valborg tog han med henne när vi skulle ses, så då stod vi alla i kylan och såg på när brasan tändes med hjälp av bågskytte. Han ville kyssa mig, jag tillät inte honom det då jag inte ville få henne att känna sig som det tredje hjulet. Vi åt på McDonalds när vi blev hungriga och jag lät henne äta av mina pommes och min ketchup, för jag bryr mig om mina medmänniskor. Hon var ju hans vän och bara hans vän, då är det väl klart att jag visar mig vänlig?
Men hålet i mig blev inte mindre och jag tog upp det med honom. Ännu en gång övertygade han mig om att mina känslor var onödiga, att han och jag skulle inom en framtid skaffa en bättre lägenhet, en liten familj och även gifta oss. Han visade även vilken låt han ville ha med på vårt bröllop. Han kysste mig och allt kändes fantastiskt, jag trodde verkligen på hans ord. Att han faktiskt menade varje ord han sa till mig.
Någon dag senare bjöd hon oss på filmkväll, men just den dagen var jag otroligt trött och kände att jag skulle somna på plats. Så jag tackade vänligt nej till min inbjudan, men jag ville inte hindra honom från att ha roligt så jag sa att han fick gå utan mig. Såklart, för en sådan flickvän är jag, jag sa till min dåvarande pojkvän att jag inte hade något problem att han gick hem till sin kvinnliga vän för att se på film. Han skulle ju komma hem, trodde jag.
När jag var hemma somnade jag men vaknade snart igen och hade en egen filmkväll, jag messade honom och frågade hur det gick. Inget svar. Tänkte att de antagligen hade fullt upp med filmen och messade honom när sista bussen skulle gå. Jag satt och höll koll på tiden, messade honom att nu är det nog dags att gå till bussen, att han skulle ringa mig när han satt på den. När tiden hade gått över och jag inte fått något samtal förstod jag någonstans att han inte kom med bussen. Jag förstod det ännu mer när han inte kom in genom dörren 20 minuter senare. Jag grät stilla av besvikelsen, jag grät över att jag inte tyckte det var okej att han sov över. Plötsligt ringde han mig, ledsen, bad om förlåtelse och berättade att de båda somnat i soffan och därför missade han bussen och därför bör han bli över natten. Jag tyckte fortfarande inte att det var okej. Men vad skulle jag säga? Han kunde ju inte gå hem hela vägen mitt i natten. Jag grät mig till sömns och kände den enorma saknaden, han lovade att komma så fort som möjligt. Han höll det. Han kom med bussen på morgonen och la sig bakom mig i soffan, höll om mig, kysste mig, berättade för mig hur mycket han älskade mig. Jag trodde på honom. Jag somnade om lycklig med honom hållandes runt min midja, helt ovetandes av vad som skulle ske några dagar senare.
Det var en söndag då det skedde, vi hade varit ute och skaffat oss nya skor. Vi kom hem och han gick och duschade, jag satte mig i soffan.
Han kom ut ur duschen och var ledsen, han sa att han inte ville såra mig, att han inte ville säga det för jag skulle bli ledsen. Jag förstod ingenting, jag tänkte att det iallafall inte kunde vara det där för han hade sagt att det alltid skulle vara vi, att han älskade mig så otroligt mycket. Men det var det, han ville göra slut.
Det gjorde ont, det går inte att beskriva hur ont det gjorde. Bara några dagar tidigare hade vi pratat om familj och giftermål, det var han som hade tagit upp det. Och nu ville han göra slut? Det kändes så ofattbart. Hur kan man göra så? Hur kan man lova en annan människa evigheten för att bara några dagar senare slita bort den?
Han sa att han inte kunde tyda sina känslor, att han ville vara ensam nu och jobba med sig själv. Jag trodde honom, vi hade ju varit tillsammans så länge, varför skulle han ljuga för mig? Han hade sagt fina saker till mig, att jag hade hjälpt honom så mycket. Såklart att jag trodde på hans ord. Jag älskar honom, självklart vill jag vara honom till lags.
Jag kände att jag inte kunde bo själv så jag lät honom stanna kvar i lägenheten, i min lägenhet. Jag flyttade några dagar senare hem till mamma igen.
Samma dag som jag skulle åka till Stockholm igen snokade jag på hans mobil, jag kände någonstans att hon hade något med uppbrottet att göra. Smsen jag hittade fick mitt hjärta att gå sönder igen, dagen efter han gjorde slut med mig träffade han henne, han skulle hjälpa henne med datorn, igen. Men de gjorde inte det, istället låg de i hennes säng och "hånglade" som hon sa. Hon berättade för honom att hon ville bli upphånglad mot en vägg av honom. Sedan frågade hon om han inte var rädd att hans ex skulle läsa deras meddelanden.
Jag var redan bara ett ex. Det tyckte jag inte om, hur kunde hon som ätit av min mat vara så låg? Varför förlorade jag nu mitt namn? För bara en dag sedan var han och jag ett par. Jag blev ett ex i bådas ögon väldigt snabbt. Jag kände mig då bara som ett simpelt tidsfördriv, att jag och mina känslor inte betydde någonting.
Sedan jag flyttade till mamma så har jag oundvikligt tänkt på allt det här, om och om igen. Jag Lät honom bo kvar i min lägenheten med endast två krav, han skulle betala hyran och han fick absolut inte ta dit henne. Jag vill inte ha henne där. Han lovade att hålla det. Jag trodde honom, varför skulle han skita i mig och mina känslor efter nästan 3 år tillsammans? Vi skildes åt som vänner. Men jag kunde inte låta bli att tänka på dem, för jag fick hela tiden reda på att han var med henne. Fast han hade sagt till mig att han ville vara ensam, han var allt annat än ensam. Jag fick bilder i huvudet om att han kollade på henne med sina fantastiska gröna ögon, med den där blicken som även nu gör mig gråtfärdig, gråtfärdig för jag vet att han aldrig kommer att kolla på mig med den blicken igen. Såg framför mig hur han håller om henne och pussar hennes panna som han brukade göra på mig. Han sa att han älskade mig och det kan jag fortfarande inte släppa.
Jag berättade alla mina känslor för honom i telefon, jag berättade att det gjorde ont att de hade hånglat i hennes säng bara timmar efter vårt uppbrott. Han, som antagligen var och är fortfarande less på mina känslor, sa att nu behöver jag inte bry mig om vem han kysser eftersom att vi inte längre är ihop. De orden ekar fortfarande då och då i mitt huvud, och det gör fortfarande lika ont att höra som när han sa dem till mig. Där kände jag ännu en gång att jag inte betyder någonting. Rätt nyligen blev de officiella som ett par på Facebook, en av hennes vänner lämnade en kommentar i stil med "länge leve kärleken".
Aj.
Det kändes så fult att läsa. Jag ville inte läsa, jag ville inte se deras namn i samma mening som "i ett förhållande".
Men där satt jag med suddig blick och stirrade på deras namn, suddig för alla tårar som jag inte kunde hejda.
Häromdagen fick jag ryck och ljög ihop någon historia om att jag visste att hon hade varit i lägenheten, att grannen visat mig en bild föreställande dem utanför dörren. Då erkände han. Men han tyckte inte att han brutit sitt löfte då hon aldrig varit inne utan bara utanför. Jag vet inte längre om jag kan tro på det, oavsett om hon bara har varit utanför så är det ett Svek då jag inte vill ha henne i närheten av något som är mitt. Hans ord sårar mig varje dag och det får mig att känna mig som världens sämsta människa, för så mycket ont jag får av honom, så mycket ont måste jag ha gjort honom? Jag förtjänar alltså smärtan för jag har redan orsakat honom den under tiden vi var ihop. Jag förtjänar att vara ensam fast det var han som ville vara det.
Jag förtjänar att få mitt hjärta krossat.
Jag förtjänar att gråta.
Helt enkelt.
