Det är bäst så

Hur länge orkar man stå rakt upp innan man faller ner igen?

Hur länge orkar man le och intala sig själv att allt är bra och allt är på rätt väg? Att allt som sker nu är meningen?

Jag tappar andan och hjärtat gör ont, det är svårt att finnas där för sig själv när man står ensam. Jag orkar inte prata om dig mer och även fast du har gjort mig fattig så kan jag inte vara arg på dig, jag står kvar och se räkningen med siffrorna som jag egentligen inte har men som jsg vet att du har.

Livet är helt enkelt inte rättvis och det lär man sig varje dag.

Kanske därför jag väljer att se till andras bästa för när jag försöker med mig själv så blir jag bara krossad. Jag är inte stark nog och jag vet inte om mitt hjärta klarar med.

När det gäller mig själv så ska jag inte alls ha några förhoppningar längre, inte tro eller hoppas på att ljuset lyser mot mig. För om jag hoppas så blir jag lika krossad igen, det är bättre att inte tro nåt för då blir man inte besviken. Jag tar det jag får och jag tar det som det kommer, det är det ända rätta.

Jag har alltid funnits där för mina medmänniskor och jag trivs bra med att lyssna och försöka hjälpa dem, vet inte om jag säger rätt ord men jag gör allt jag kan för att de ska känna att de inte är ensamma. För jag vet hur jävligt det är.

Jag vet hur det känns att vara missförstådd och inte bli tagen på allvar, det är min vardag.

Jag ska försöka le för mina medmänniskors skull, så att de inte blir obekväma, det har jag varit med om så mycket, jag väljer nu att återgå till omgivningen och vara ett stöd istället för att få ett själv.

Det är bäst så.

:)

En vals i nattens timmar

• Enkel, vacker, öm
  Är min vals melodi
  min vals fantasi
  En sång i en dröm. 
  Sakta morgon ljus
  strömmar över vårt fönster, ritar ett mönster på alla hus
  Just den dag, den vackra dag jag lärde mig säga vi
  kom den till världen min vals melodi
  Enkel, Vacker, öm 
  Och den påminner mig om hundratals dar som jag varit med dig
  Både vinter och vår och i höst och igår
  Våra dagar är bara för korta, plötsligen ringer min klocka
  Upp med dig klockan är åtta
  Väldig, vänlig, stark
  Kommer solen med dagen den vackra staden badar i ljus
  Väldig, vänlig, stark har du visat mig världen 
  för mig så är den vacker och ljus
  På oss två väntar miljoner dagar 
  Åh här är vi och världen sjunger min vals melodi
  Enkel, vacker, öm
  valsen påminner mig om hundratals dar som jag varit med dig
  Både vinter och vår, och i höst och igår
  Och alla dagar som kommer, Nu är det sommar i tusen år.
  

Som den människa man är

Som vanligt ligger jag nu sömnlös i min säng, jag hade bestämt mig för att sova för flera timmar sedan, men det går inte.

Det gör verkligen inte det.

För varje gång jag blundar så brister ett stygn upp i mitt hjärta, det är när det är svart och tyst som jag börjar tänka.

Och mina tankar gör mig orolig och ångestfylld.

Jag har fått en räkning som jag inte har råd med, egentligen är det inte heller jag som borde betala.

Det var du som orsakade att de fick byta lås till lägenheten och det var du som inte städat, tack vare dig är jsg skyldig att betala 3000kr.

Varför? Jo för lägenheten står i mitt namn och jag var snäll nog att låta dig bo kvar fast du krossat mitt hjärta, inte slutade du där heller! Under de 6 månaderna som du bott där utan mig har du gått emot min vilja och ljugit för mig. Jag trodde det var nog men nu har du fått mig betalningsskyldig bara för att jag var dum nog att vara en schysst vän.

Men jag antar att ni båda bara ser mig som ett dumt och fult ex som ni kunnat utnyttja.

Det här beteendet visar bara på att mognad och ålder verkligen inte har med varandra att göra,

Du är 4 år äldre än mig och hon är 8 år äldre än mig.

Men ändå är det jag som vet hur man beter sig och hur man behandlar andra människor?

Mamma blir arg på mig när hon hittar mig gråtandes för hon tycker inte att du förtjänar mina tårar, men vad kan man göra när hjärtat aldrig får läka? När du gång på gång stampar på det?

Är det därför du total ignorerar mig, för att du skämms?

Allt det här gör mig förvirrad, även fast jag har fantastiska människor omkring mig så känner jag mig som den ensammaste i världen.

När en sång text säger exakt det man känner

"Och jag skäms för att be och jag skäms för att gråta
Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta
Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig
Skratta åt det, för då kommer jag kanske över det
Hur kunde du falla när han sa,
Jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Mina vänner säger: "Vakna upp
Och sluta tänk på det"
Men vad vet dom? Nu är nån annan än jag närmare
Livet innan det kunde jag, utan och innan
Jag kunde haft det så för alltid
Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade

Det kommer alltid finnas en hand för dig nånstans
Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam
Och alla vill väl ha dig nu
Dom har ju väntat på det här
Och jag hatar att jag älskar dig
Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig"

Det är svårt att beskriva det jag känner just nu, jag vet inte själv hur jag ska tolka det. 

Det känns i hjärtat, det drar och sliter, min andning är tung och komplicerad och min käke spänner sig.

Det är som att jag är ständigt nära till gråt.

Hela min kropp skakar och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är känsligare nu än någonsin, minsta ord kan förstöra hela min dag, jag är så osäker och liten just nu.

Det är som att med hans svek och lögner så puttades jag hårt ner i en grop som är omöjlig att ta sig upp ur utan hjälp, men det finns ingen som har tillräckligt långa armar för att nå ner till mig.

De kan vara nära men hela jag är för tung med mina känslor och mitt brustna hjärta som jag försöker laga men som gång på gång brister upp igen.

Det är för tyst på kvällarna och jag är för på människor, jag pratar för mycket och tappar fokus, jag visar för mycket på en gång.

Jag måste lugna ner mig och inte vara så desperat efter närhet.

Men det är svårt när jag vet att en kram kan laga mitt hjärta och lätta min andning