Aj, det är det enda jag kan säga just nu. Precis när det känns som att jag kan läka så brister stygnen upp igen och det gör lika ont som första gången.

Käken spänner och andningen blir svårare.

Fy fan vad ont det gör.

Jag klarar inte det här, jag är inte gjord för att vara ensam, jag kan inte vara ensam, jag vet ju hur underbart fantastiskt det är att dela sitt liv med någon. 

Jag måste hitta honom nu innan jag blir en äcklig pöl av ingenting.

Men vem skulle orka med en sådan som jag? Att någon har varit kär i mig för en stund är ett mirakel.

Jag orkar verkligen inte brottas någon mer, jag behöver en klippa att luta mig mot.

Det är svårt att hitta inredning till buren, måste ha ett hyllplan innan jag kan börja inreda fullt ut men jag hittar det inte :(

Imorgon ska jag iallafall hälsa på tjejerna, har ingen aning om hur jag ska hitta men det går säkert bra

Inser du hur illa du gör mig? Förstår du hur jag varje dag måste kämpa för att äns ta mig upp ur sängen? Vet du hur det känns att sakna och älska någon så otroligt mycket och samtidigt veta att den personen inte äns ägnar en tanke åt dig och dina känslor? Jag förstår att jag inte längre är viktig i ditt liv och jag vill inte vara i vägen för er äckliga kärlek som ni känner för varandra, men jag kan inte låta bli att bli otroligt ledsen och besviken när jag kommer på mig själv att räkna dagar från när vi senast hördes.

Jag vill höra hur du har det, hur din dag har varit, om du har haft några jobbiga kunder. Men du vill inte äns skicka ett simpelt sms. Jag förstår inte hur jag efter så många år helt plötsligt blir värdelös och ful i dina ögon. Hur kan du säga att jag är den vackraste kvinnan i hela världen och sedan lämna mig för någon annan? Varför lovade du mig allt och stampade sedan på mig? Varför fortsätter du att stampa? Jag hade vingar och hopp men du skar av dem, du krossade mig om och om igen.

Du sa att du vill fortsätta vara min vän och att jag fortfarande betyder mycket för dig. Ju mer som du håller dig undan från mig och skiter i mig, ju mer känner jag mig som ett smutsigt tidsfördriv. Hur kan jag komma över dig när du kom över mig nät jag älskade dig som mest?

Jag hatar att jag älskar dig så mycket som jag gör, jag hatar mig själv för att jag inte kan sluta tänka på dig, jag hatar henne och hennes enorma näsa. Men jag kan inte hata dig, jag kan inte äns vara arg på dig. Jag är bara arg på mig själv för att jag inte kan vara arg på dig, jag älskar dig din jävla idiot.

Var jag så jävlig under vårt förhållande att du inte äns kan höra av dig? 

Är jag så dum att jag inte förtjänar din närvaro? Vi skulle vara vänner och du är den enda som hindrar oss från att vara det.

Så det så

Äntligen har jag lyckats övertala mamma att låta mig skaffa råttor, jag känner mig med äns lite gladare, det här känns bra och helt enkelt rätt!

Jag har hittat en uppfödare i Stockholm och sagt till henne vilka av mysnosarna som jag vill ha. Kan avslöja att båda är rexade i pälsen så de ser väldigt ulliga och rufsiga ut, jag kan få hem mina små bebisar om 2 veckor.

Så jag har god tid på mig att förbereda inför deras ankomst.

Idag köpte jag deras bur, nu är det bara inredningen som saknas.

Det här känns bra.

Känner mig så förväntansfull, nästan lite nervös.

Gör något åt saken

Idag fick jag ångest dämpande medicin utskrivet, det enda jag vet om den är att jag ska ta den varje dag på morgonen och att man inte går upp i vikt av den, för det gör man tydligen ironiskt nog av de andra som finns.

Jag är rädd över hur jag ska reagera på den, man kan tydligen få ångest de första dagarna då kroppen ställer om sig. Och tanken på att kanske få ångest ger mig ångest. Tänk om jag inte klarar av den eventuella attacken jag får? Tänk om jag gör något som jag ångrar? Kommer jag klara av att vara själv? 

Jag darrar och får svårt att andas. Varför är det här så svårt?

Jag vill ju må bättre men är den här ångesten verkligen värt det? Fast som sagt det kanske försvinner, men hur blir jag då som person? Kommer jag bli otroligt lugn och seg? 

Oh Gud jag vet inte.

Det inre börjar synas

Det regnar idag, jag undrar om det kan vara pågrund av mig? Antagligen inte men det är en rolig tanke ibland

Jag klistrar på ett leende och låtsas att allt är bra

Jag klistrar på ett leende och låtsas att jag är iallafall lite glad, att singel livet är fantastiskt, att jag inte alls längtar efter en trygg man att krypa mig intill.

Jag tar det jag får.

Jag klistrar på ett leende och säger till mig själv att idag är jag stark.

Ibland tror jag på mig själv, ibland går det inte.

Idag klistrar jag på ett leende och idag ser det inte ut som jag 

Smärtsamt

Nu var det otroligt länge sedan jag skrev nåt så ja det har självklart hänt en massa saker sedan dess, jag har tex blivit motvilligt singel. 

Det borde egentligen vara lätt att bara gå vidare men mitt hjärta är smärtsamt kvar. Och för varje dag som går så känns det som att det blir krossat ännu mer. Jag blev i princip lämnad för en kvinna som är 8 år äldre än mig, smalare och antagligen mer intressant och roligare att ha att göra med. Vad vet jag? 

De båda började på samma arbete och blev goda vänner, första gången jag fick höra talas om henne så kände jag ett svart hål av svartsjuka öppnas inom mig, jag ville inte låta det ske så jag försökte visa mig öppen och glad över hans nyfunna vän som han hade så mycket gemensamt med. Jag älskar ju honom och ja det gjorde jag såklart då också så jag ville vara han till lags, men det svarta hålet gjorde ont, så jag berättade för honom hur jag kände. Att det gjorde ont varje gång han träffade henne och hjälpte henne med hennes dator. Han övertygade mig att det var han och jag, för alltid. Att de bara var vänner och skulle förbli det. Jag kände att min svartsjuka skulle släppa om jag fick träffa henne, men hon ville inte riktigt vara det tredje hjulet och han hade berättat ALLA mina svagheter för henne så hon var lite smått otaggad.

Men på Valborg tog han med henne när vi skulle ses, så då stod vi alla i kylan och såg på när brasan tändes med hjälp av bågskytte. Han ville kyssa mig, jag tillät inte honom det då jag inte ville få henne att känna sig som det tredje hjulet. Vi åt på McDonalds när vi blev hungriga och jag lät henne äta av mina pommes och min ketchup, för jag bryr mig om mina medmänniskor. Hon var ju hans vän och bara hans vän, då är det väl klart att jag visar mig vänlig?

Men hålet i mig blev inte mindre och jag tog upp det med honom. Ännu en gång övertygade han mig om att mina känslor var onödiga, att han och jag skulle inom en framtid skaffa en bättre lägenhet, en liten familj och även gifta oss. Han visade även vilken låt han ville ha med på vårt bröllop. Han kysste mig och allt kändes fantastiskt, jag trodde verkligen på hans ord. Att han faktiskt menade varje ord han sa till mig. 

Någon dag senare bjöd hon oss på filmkväll, men just den dagen var jag otroligt trött och kände att jag skulle somna på plats. Så jag tackade vänligt nej till min inbjudan, men jag ville inte hindra honom från att ha roligt så jag sa att han fick gå utan mig. Såklart, för en sådan flickvän är jag, jag sa till min dåvarande pojkvän att jag inte hade något problem att han gick hem till sin kvinnliga vän för att se på film. Han skulle ju komma hem, trodde jag. 

När jag var hemma somnade jag men vaknade snart igen och hade en egen filmkväll, jag messade honom och frågade hur det gick. Inget svar. Tänkte att de antagligen hade fullt upp med filmen och messade honom när sista bussen skulle gå. Jag satt och höll koll på tiden, messade honom att nu är det nog dags att gå till bussen, att han skulle ringa mig när han satt på den. När tiden hade gått över och jag inte fått något samtal förstod jag någonstans att han inte kom med bussen. Jag förstod det ännu mer när han inte kom in genom dörren 20 minuter senare. Jag grät stilla av besvikelsen, jag grät över att jag inte tyckte det var okej att han sov över. Plötsligt ringde han mig, ledsen, bad om förlåtelse och berättade att de båda somnat i soffan och därför missade han bussen och därför bör han bli över natten. Jag tyckte fortfarande inte att det var okej. Men vad skulle jag säga? Han kunde ju inte gå hem hela vägen mitt i natten. Jag grät mig till sömns och kände den enorma saknaden, han lovade att komma så fort som möjligt. Han höll det. Han kom med bussen på morgonen och la sig bakom mig i soffan, höll om mig, kysste mig, berättade för mig hur mycket han älskade mig. Jag trodde på honom. Jag somnade om lycklig med honom hållandes runt min midja, helt ovetandes av vad som skulle ske några dagar senare.

Det var en söndag då det skedde, vi hade varit ute och skaffat oss nya skor. Vi kom hem och han gick och duschade, jag satte mig i soffan. 

Han kom ut ur duschen och var ledsen, han sa att han inte ville såra mig, att han inte ville säga det för jag skulle bli ledsen. Jag förstod ingenting, jag tänkte att det iallafall inte kunde vara det där för han hade sagt att det alltid skulle vara vi, att han älskade mig så otroligt mycket. Men det var det, han ville göra slut. 

Det gjorde ont, det går inte att beskriva hur ont det gjorde. Bara några dagar tidigare hade vi pratat om familj och giftermål, det var han som hade tagit upp det. Och nu ville han göra slut? Det kändes så ofattbart. Hur kan man göra så? Hur kan man lova en annan människa evigheten för att bara några dagar senare slita bort den? 

Han sa att han inte kunde tyda sina känslor, att han ville vara ensam nu och jobba med sig själv. Jag trodde honom, vi hade ju varit tillsammans så länge, varför skulle han ljuga för mig? Han hade sagt fina saker till mig, att jag hade hjälpt honom så mycket. Såklart att jag trodde på hans ord. Jag älskar honom, självklart vill jag vara honom till lags. 

Jag kände att jag inte kunde bo själv så jag lät honom stanna kvar i lägenheten, i min lägenhet. Jag flyttade några dagar senare hem till mamma igen. 

Samma dag som jag skulle åka till Stockholm igen snokade jag på hans mobil, jag kände någonstans att hon hade något med uppbrottet att göra. Smsen jag hittade fick mitt hjärta att gå sönder igen, dagen efter han gjorde slut med mig träffade han henne, han skulle hjälpa henne med datorn, igen. Men de gjorde inte det, istället låg de i hennes säng och "hånglade" som hon sa. Hon berättade för honom att hon ville bli upphånglad mot en vägg av honom. Sedan frågade hon om han inte var rädd att hans ex skulle läsa deras meddelanden.

Jag var redan bara ett ex. Det tyckte jag inte om, hur kunde hon som ätit av min mat vara så låg? Varför förlorade jag nu mitt namn? För bara en dag sedan var han och jag ett par. Jag blev ett ex i bådas ögon väldigt snabbt. Jag kände mig då bara som ett simpelt tidsfördriv, att jag och mina känslor inte betydde någonting. 

Sedan jag flyttade till mamma så har jag oundvikligt tänkt på allt det här, om och om igen. Jag Lät honom bo kvar i min lägenheten med endast två krav, han skulle betala hyran och han fick absolut inte ta dit henne. Jag vill inte ha henne där. Han lovade att hålla det. Jag trodde honom, varför skulle han skita i mig och mina känslor efter nästan 3 år tillsammans? Vi skildes åt som vänner. Men jag kunde inte låta bli att tänka på dem, för jag fick hela tiden reda på att han var med henne. Fast han hade sagt till mig att han ville vara ensam, han var allt annat än ensam. Jag fick bilder i huvudet om att han kollade på henne med sina fantastiska gröna ögon, med den där blicken som även nu gör mig gråtfärdig, gråtfärdig för jag vet att han aldrig kommer att kolla på mig med den blicken igen. Såg framför mig hur han håller om henne och pussar hennes panna som han brukade göra på mig. Han sa att han älskade mig och det kan jag fortfarande inte släppa. 

Jag berättade alla mina känslor för honom i telefon, jag berättade att det gjorde ont att de hade hånglat i hennes säng bara timmar efter vårt uppbrott. Han, som antagligen var och är fortfarande less på mina känslor, sa att nu behöver jag inte bry mig om vem han kysser eftersom att vi inte längre är ihop. De orden ekar fortfarande då och då i mitt huvud, och det gör fortfarande lika ont att höra som när han sa dem till mig. Där kände jag ännu en gång att jag inte betyder någonting. Rätt nyligen blev de officiella som ett par på Facebook, en av hennes vänner lämnade en kommentar i stil med "länge leve kärleken".

Aj.

Det kändes så fult att läsa. Jag ville inte läsa, jag ville inte se deras namn i samma mening som "i ett förhållande".

Men där satt jag med suddig blick och stirrade på deras namn, suddig för alla tårar som jag inte kunde hejda.

Häromdagen fick jag ryck och ljög ihop någon historia om att jag visste att hon hade varit i lägenheten, att grannen visat mig en bild föreställande dem utanför dörren. Då erkände han. Men han tyckte inte att han brutit sitt löfte då hon aldrig varit inne utan bara utanför. Jag vet inte längre om jag kan tro på det, oavsett om hon bara har varit utanför så är det ett Svek då jag inte vill ha henne i närheten av något som är mitt. Hans ord sårar mig varje dag och det får mig att känna mig som världens sämsta människa, för så mycket ont jag får av honom, så mycket ont måste jag ha gjort honom? Jag förtjänar alltså smärtan för jag har redan orsakat honom den under tiden vi var ihop. Jag förtjänar att vara ensam fast det var han som ville vara det.

Jag förtjänar att få mitt hjärta krossat. 

Jag förtjänar att gråta.

Helt enkelt.