Its to cold outside for angels to fly

Jag försöker tvätta ur håret ordentligt så jag kan bli brunett, önskar att jag hade bättre tålamod.

Och till råga på allt så har jag en smärta i hjärtat men vet inte varför

Bara för att

Har inte haft något att skriva på länge men ja jag tänkte bara berätta att det har nu skett en förändring i mitt liv, är vegetarian nu, bara för att liksom.

Visst är det jobbigt att hela tiden färga håret och liknande och det sliter, men det är så sjukt snyggt!!!

Jag hade tänkt att bli brunhårig igen om några månader, men kan jag verkligen hålla det? Är så sjukt snyggt med färger!!! Jag är nog inte helt klar än..

Folk som inte verkar lära sig ett skit

Något av det osexigaste, sliskigaste och det mest avtändande som jag vet är hur vissa män via nätet för sin talan till en, att man hela tiden ska ses som ett objekt.

Och de blir sura för att man inte faller för deras äckliga talesätt, jag menar kom igen!

Det är inte mitt fel att du som man är äcklig och respektlös, självklart gäller inte det här alla män, som tur är, men varje dag får jag kanske 5 meddelanden som börjar med "hej sexy".

nej nej nej och åter nej!

vad faan svarar man på det? jag vill ha romantik, om de nu ska köra med sliskiga kommentarer, varför kan de inte lägga ner lite mer tid på deras första mening??

så att man har något roligt att prata om.

varje dag får jag läxa upp en man eller vara en dryg jävla bitch för att vissa inte förstår hur man beter sig, jag gillar inte fula attityder och jag tycker inte att det klär någon.

Men vad ska man göra? 

Ganska nyligen fick jag ett meddelande från en man som jag drygade skiten ur för ett tag sedan, då han bara kunde se mig som ett objekt som han ville sätta på så blev jag tillslut sur och fällde en kommentar som gjorde att jag fick reda på att han var oskuld och desperat efter att förlora den. Jag tycker att det om något borde ha lärt personen att han kanske skulle tänka om och byta taktik? men nej han tror fortfarande att snack som "hej sexy" och "snälla ta min oskuld, jag är desperat" gör en våt i trosorna.

vad är det dessa män inte förstår?

vad är det som gör att de helt allvarligt tror att de kommer få ligga om de börjar meningen så?

skulle de fastna för det?

det är ganska ofta, tack vare att jag blir förbannad på dessa män, som de blir sura och börjar försöka trycka ner mig istället.

Okej först vill du att vi ska ligga men sedan vill du att jag ska dö?

Vissa har till och med bytt från att jag var den sexigaste de har sett till att jag är den fulaste och äckligaste.

Oj vad våt jag blir, ta mig här och nu

Jag har en konstig bitande känsla i mig, som att jag är full med nåt som måste ut. Haha betyder det att jag är full med gråt? Kanske bör jag se en känslosam film så att jag får ut skiten. 

Jag är mest tom just nu, jag vet inte vad jag känner och tycker egentligen. 

När jag tänker så tänker jag inte. Det är svårt att förklara.

På fredag ska jag skriva på papper för praktik, sedan börjar jag på måndag. Hoppas på att sömnen bättrar sig, skönt att jag börjar 13

Höst

Klockan är 04.12 och jag ligger klarvaken i min yngsta brors halv hårda säng i hans rum, i det knarrande huset från 1800 talet mitt ute i ingenstans. 

Härligt när det är dag och alla är vakna, men nu är det natt och alla har sovit sedan 21.30. Här har jag legat sedan samma tid och inte kunnat somna.

Jag är förkyld och nyser, jag måste såklart snyta mig varje 0,3 sekund som går. Min näsa är röd och värker som bara den, min hals kliar och torkar. Mitt saliv massproduceras och min näsa gör det omöjligt att andas. Otroligt vanliga symptom som är lika för jävliga varje gång. Man kommer inte undan, jag kan inget annat än att klaga.

Jag vill hem till min säng som är skön och mjuk och som inte får min kropp att värks och knäckas.

Imorgon är det övernattning med kyrkan, kommer jag orka? Inte om jag mår så här. Får se helt enkelt.

Jag hoppas, är så sjukt sugen på chips och dipp

Änglar i kollektiv trafiken

Här står jag, en hjälplös och stackars människa som i söndags var med om något jag inte trodde jag skulle få uppleva då jag inte är en stökig person.

Allt började med att jag skulle spendera mina sovande timmar hos en man som i sista stund kom på att det kanske inte var möjligt, så jag bestämde mig för att åka hem. Problemet var att jag redan svalt min insomningstablett.

Han körde mig till närmaste busshållplats där jag plötsligt började känna mig yr och ur balans. Jag gick med steg som kändes lätta som moln men samtidigt hela tiden fick mig att luta åt sidan när jag gick. Det kändes som att alla mina ben i kroppen började mjuknas upp. Ungefär som när man är alkoholpåverkad.

Jag förklarade min situation för busschauffören som inte alls verkade förstå vad jag bad om så han placerade mig längst bak med 2 vuxna som var kraftigt påverkade. De försökte få mig att dricka deras öl och förklara för mig att läkarna bara ljuger och har gett mig knark. Jag vågade inte säga emot i det tillståndet jag var i så jag nickade med och lovade att när jag kom hem så skulle jag bränna upp de jävla tabletterna.

Framme i Liljeholmen tog det lång tid att ta farväl av människorna, jag ville inte vara i närheten men jag ville inte heller skapa bråk så jag log och fick tillslut ett hej då. De kallade mig Eva och ändrade inte fast jag sa mitt riktiga namn.

Jag kände att mitt tillstånd var näst intill kritiskt, att jag skulle somna på tåget om jag åkte själv, vilket inte är bra.

Så jag sökte hjälp hos spärrdamen som kallade på ordningsvakter som skulle hjälpa mig. Då kom plötsligt de påverkade människorna igen och ville ta hand om mig och ropade Eva. Jag tittade vädjande på spärrdamen som trodde att de ropade på henne då den ena människan tydligen är spärrvakt på deltid.

Ordningsvakterna kom och föste bort de påverkade människorna, de gick ner till perrongen och jag blev kvar uppe och förklarade mitt tillstånd för ordningsvakterna som var otroligt hjälpsamma.

De förstod att jag inte var en stökig person och det här var ett extremt sällsynt tillfälle för mig.

De kallade på en trygghetspatrull som bestod av 2 unga väktare, de fick i uppgift att åka tåget med mig hem och hålla mig vaken. 

När vi stod nere på perrongen så fick de kalla på ordningsvakterna som fick hämta de påverkade personerna som 30 minuter tidigare hade sagt hej då till mig då de börjat bråka med ett gäng ungdomar.

Jag kom iallafall tryggt hem tack vare att jag fick hjälp från trygghetspatrullen. 

Vi hade en trevlig resa, stod upp hela vägen och pratade om både döden och tatueringar. Jag uppskattar verkligen hjälpen jätte mycket.

Väl hemma kastade jag mig i sängen och sov till halv 4 på eftermiddagen nästa dag.

Det är bäst så

Hur länge orkar man stå rakt upp innan man faller ner igen?

Hur länge orkar man le och intala sig själv att allt är bra och allt är på rätt väg? Att allt som sker nu är meningen?

Jag tappar andan och hjärtat gör ont, det är svårt att finnas där för sig själv när man står ensam. Jag orkar inte prata om dig mer och även fast du har gjort mig fattig så kan jag inte vara arg på dig, jag står kvar och se räkningen med siffrorna som jag egentligen inte har men som jsg vet att du har.

Livet är helt enkelt inte rättvis och det lär man sig varje dag.

Kanske därför jag väljer att se till andras bästa för när jag försöker med mig själv så blir jag bara krossad. Jag är inte stark nog och jag vet inte om mitt hjärta klarar med.

När det gäller mig själv så ska jag inte alls ha några förhoppningar längre, inte tro eller hoppas på att ljuset lyser mot mig. För om jag hoppas så blir jag lika krossad igen, det är bättre att inte tro nåt för då blir man inte besviken. Jag tar det jag får och jag tar det som det kommer, det är det ända rätta.

Jag har alltid funnits där för mina medmänniskor och jag trivs bra med att lyssna och försöka hjälpa dem, vet inte om jag säger rätt ord men jag gör allt jag kan för att de ska känna att de inte är ensamma. För jag vet hur jävligt det är.

Jag vet hur det känns att vara missförstådd och inte bli tagen på allvar, det är min vardag.

Jag ska försöka le för mina medmänniskors skull, så att de inte blir obekväma, det har jag varit med om så mycket, jag väljer nu att återgå till omgivningen och vara ett stöd istället för att få ett själv.

Det är bäst så.

:)

En vals i nattens timmar

• Enkel, vacker, öm
  Är min vals melodi
  min vals fantasi
  En sång i en dröm. 
  Sakta morgon ljus
  strömmar över vårt fönster, ritar ett mönster på alla hus
  Just den dag, den vackra dag jag lärde mig säga vi
  kom den till världen min vals melodi
  Enkel, Vacker, öm 
  Och den påminner mig om hundratals dar som jag varit med dig
  Både vinter och vår och i höst och igår
  Våra dagar är bara för korta, plötsligen ringer min klocka
  Upp med dig klockan är åtta
  Väldig, vänlig, stark
  Kommer solen med dagen den vackra staden badar i ljus
  Väldig, vänlig, stark har du visat mig världen 
  för mig så är den vacker och ljus
  På oss två väntar miljoner dagar 
  Åh här är vi och världen sjunger min vals melodi
  Enkel, vacker, öm
  valsen påminner mig om hundratals dar som jag varit med dig
  Både vinter och vår, och i höst och igår
  Och alla dagar som kommer, Nu är det sommar i tusen år.
  

Som den människa man är

Som vanligt ligger jag nu sömnlös i min säng, jag hade bestämt mig för att sova för flera timmar sedan, men det går inte.

Det gör verkligen inte det.

För varje gång jag blundar så brister ett stygn upp i mitt hjärta, det är när det är svart och tyst som jag börjar tänka.

Och mina tankar gör mig orolig och ångestfylld.

Jag har fått en räkning som jag inte har råd med, egentligen är det inte heller jag som borde betala.

Det var du som orsakade att de fick byta lås till lägenheten och det var du som inte städat, tack vare dig är jsg skyldig att betala 3000kr.

Varför? Jo för lägenheten står i mitt namn och jag var snäll nog att låta dig bo kvar fast du krossat mitt hjärta, inte slutade du där heller! Under de 6 månaderna som du bott där utan mig har du gått emot min vilja och ljugit för mig. Jag trodde det var nog men nu har du fått mig betalningsskyldig bara för att jag var dum nog att vara en schysst vän.

Men jag antar att ni båda bara ser mig som ett dumt och fult ex som ni kunnat utnyttja.

Det här beteendet visar bara på att mognad och ålder verkligen inte har med varandra att göra,

Du är 4 år äldre än mig och hon är 8 år äldre än mig.

Men ändå är det jag som vet hur man beter sig och hur man behandlar andra människor?

Mamma blir arg på mig när hon hittar mig gråtandes för hon tycker inte att du förtjänar mina tårar, men vad kan man göra när hjärtat aldrig får läka? När du gång på gång stampar på det?

Är det därför du total ignorerar mig, för att du skämms?

Allt det här gör mig förvirrad, även fast jag har fantastiska människor omkring mig så känner jag mig som den ensammaste i världen.

När en sång text säger exakt det man känner

"Och jag skäms för att be och jag skäms för att gråta
Mitt hjärta är ditt att förstöra, låt din vän få veta
Och jag skäms för att säga att du är kvar i mig
Skratta åt det, för då kommer jag kanske över det
Hur kunde du falla när han sa,
Jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Mina vänner säger: "Vakna upp
Och sluta tänk på det"
Men vad vet dom? Nu är nån annan än jag närmare
Livet innan det kunde jag, utan och innan
Jag kunde haft det så för alltid
Men jag föll för dig och du förtjänade en nominering för rollen du spelade

Det kommer alltid finnas en hand för dig nånstans
Du kan sluta dina ögon och aldrig känna dig ensam
Och alla vill väl ha dig nu
Dom har ju väntat på det här
Och jag hatar att jag älskar dig
Och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig"

Det är svårt att beskriva det jag känner just nu, jag vet inte själv hur jag ska tolka det. 

Det känns i hjärtat, det drar och sliter, min andning är tung och komplicerad och min käke spänner sig.

Det är som att jag är ständigt nära till gråt.

Hela min kropp skakar och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag är känsligare nu än någonsin, minsta ord kan förstöra hela min dag, jag är så osäker och liten just nu.

Det är som att med hans svek och lögner så puttades jag hårt ner i en grop som är omöjlig att ta sig upp ur utan hjälp, men det finns ingen som har tillräckligt långa armar för att nå ner till mig.

De kan vara nära men hela jag är för tung med mina känslor och mitt brustna hjärta som jag försöker laga men som gång på gång brister upp igen.

Det är för tyst på kvällarna och jag är för på människor, jag pratar för mycket och tappar fokus, jag visar för mycket på en gång.

Jag måste lugna ner mig och inte vara så desperat efter närhet.

Men det är svårt när jag vet att en kram kan laga mitt hjärta och lätta min andning

WAAAAAAH

Lyckades somna tillslut, nu har jag, som vanligt, kroppen full av sjukt störd energi!

Jag vill hoppa, dansa, skrika ord på hittepå franska! Jag vill dra människor i håret och skylla på någon annan, allt för att se deras reaktion! Jag vill göra sjuka videos, jag vill göra jazziga videos! Jag vill bita nån i armen för att det är kul, jag vill slicka en främling på kinden! Jag vill jag vill, jag vet inte vad jag vill!!!

Jag vill kliva ur mitt skinn för det kliar och skaver på min kropp, gaaaaah

Tsss

Klockan är mycket och jag vill sova, vad ska jag göra? Hur gör man för att bli trött? Eller ja lite trött är jag men inte tillräckligt för att somna, la mig i sängen för ca 4 timmar sedan hah...

Okej då

Jag vet inte om jag är nöjd över resultatet av min hår färgning, jag har inte bestämt mig för om jag passar så jag visar en bild på mina inköpta hårsaker tills det att jag bestämt mig haha xD

Btw älskar Kristian i årets paradise hotel! Sååå bäst! Synd att han gillar tjejer som saga så då har tjocka färgglada tjejer som jag ingen chans, fan då xD haha!

Hur?

Hur kan man bli så betydelselös för en annan människa?

Jag vill släppa dig, mer än något annat!

Men jag är inte redo att göra det innan lägenheten är klar, innan du är ute ur den.

Vi måste hålla kontakt iallafall ett litet tag till sedan så ska jag inte störa dig mer.

Det är viktiga saker vi behöver prata om och du gör det jävligt svårt för oss.

Vad var det som hände? 

Äntligen här <3

Mina tjejer är här, som jag har längtat <3

Måste försöka få bättre bilder...

Scarlett och Eloise <3

Aj, det är det enda jag kan säga just nu. Precis när det känns som att jag kan läka så brister stygnen upp igen och det gör lika ont som första gången.

Käken spänner och andningen blir svårare.

Fy fan vad ont det gör.

Jag klarar inte det här, jag är inte gjord för att vara ensam, jag kan inte vara ensam, jag vet ju hur underbart fantastiskt det är att dela sitt liv med någon. 

Jag måste hitta honom nu innan jag blir en äcklig pöl av ingenting.

Men vem skulle orka med en sådan som jag? Att någon har varit kär i mig för en stund är ett mirakel.

Jag orkar verkligen inte brottas någon mer, jag behöver en klippa att luta mig mot.

Det är svårt att hitta inredning till buren, måste ha ett hyllplan innan jag kan börja inreda fullt ut men jag hittar det inte :(

Imorgon ska jag iallafall hälsa på tjejerna, har ingen aning om hur jag ska hitta men det går säkert bra

Inser du hur illa du gör mig? Förstår du hur jag varje dag måste kämpa för att äns ta mig upp ur sängen? Vet du hur det känns att sakna och älska någon så otroligt mycket och samtidigt veta att den personen inte äns ägnar en tanke åt dig och dina känslor? Jag förstår att jag inte längre är viktig i ditt liv och jag vill inte vara i vägen för er äckliga kärlek som ni känner för varandra, men jag kan inte låta bli att bli otroligt ledsen och besviken när jag kommer på mig själv att räkna dagar från när vi senast hördes.

Jag vill höra hur du har det, hur din dag har varit, om du har haft några jobbiga kunder. Men du vill inte äns skicka ett simpelt sms. Jag förstår inte hur jag efter så många år helt plötsligt blir värdelös och ful i dina ögon. Hur kan du säga att jag är den vackraste kvinnan i hela världen och sedan lämna mig för någon annan? Varför lovade du mig allt och stampade sedan på mig? Varför fortsätter du att stampa? Jag hade vingar och hopp men du skar av dem, du krossade mig om och om igen.

Du sa att du vill fortsätta vara min vän och att jag fortfarande betyder mycket för dig. Ju mer som du håller dig undan från mig och skiter i mig, ju mer känner jag mig som ett smutsigt tidsfördriv. Hur kan jag komma över dig när du kom över mig nät jag älskade dig som mest?

Jag hatar att jag älskar dig så mycket som jag gör, jag hatar mig själv för att jag inte kan sluta tänka på dig, jag hatar henne och hennes enorma näsa. Men jag kan inte hata dig, jag kan inte äns vara arg på dig. Jag är bara arg på mig själv för att jag inte kan vara arg på dig, jag älskar dig din jävla idiot.

Var jag så jävlig under vårt förhållande att du inte äns kan höra av dig? 

Är jag så dum att jag inte förtjänar din närvaro? Vi skulle vara vänner och du är den enda som hindrar oss från att vara det.

Så det så

Äntligen har jag lyckats övertala mamma att låta mig skaffa råttor, jag känner mig med äns lite gladare, det här känns bra och helt enkelt rätt!

Jag har hittat en uppfödare i Stockholm och sagt till henne vilka av mysnosarna som jag vill ha. Kan avslöja att båda är rexade i pälsen så de ser väldigt ulliga och rufsiga ut, jag kan få hem mina små bebisar om 2 veckor.

Så jag har god tid på mig att förbereda inför deras ankomst.

Idag köpte jag deras bur, nu är det bara inredningen som saknas.

Det här känns bra.

Känner mig så förväntansfull, nästan lite nervös.

Gör något åt saken

Idag fick jag ångest dämpande medicin utskrivet, det enda jag vet om den är att jag ska ta den varje dag på morgonen och att man inte går upp i vikt av den, för det gör man tydligen ironiskt nog av de andra som finns.

Jag är rädd över hur jag ska reagera på den, man kan tydligen få ångest de första dagarna då kroppen ställer om sig. Och tanken på att kanske få ångest ger mig ångest. Tänk om jag inte klarar av den eventuella attacken jag får? Tänk om jag gör något som jag ångrar? Kommer jag klara av att vara själv? 

Jag darrar och får svårt att andas. Varför är det här så svårt?

Jag vill ju må bättre men är den här ångesten verkligen värt det? Fast som sagt det kanske försvinner, men hur blir jag då som person? Kommer jag bli otroligt lugn och seg? 

Oh Gud jag vet inte.

Det inre börjar synas

Det regnar idag, jag undrar om det kan vara pågrund av mig? Antagligen inte men det är en rolig tanke ibland

Jag klistrar på ett leende och låtsas att allt är bra

Jag klistrar på ett leende och låtsas att jag är iallafall lite glad, att singel livet är fantastiskt, att jag inte alls längtar efter en trygg man att krypa mig intill.

Jag tar det jag får.

Jag klistrar på ett leende och säger till mig själv att idag är jag stark.

Ibland tror jag på mig själv, ibland går det inte.

Idag klistrar jag på ett leende och idag ser det inte ut som jag 

Smärtsamt

Nu var det otroligt länge sedan jag skrev nåt så ja det har självklart hänt en massa saker sedan dess, jag har tex blivit motvilligt singel. 

Det borde egentligen vara lätt att bara gå vidare men mitt hjärta är smärtsamt kvar. Och för varje dag som går så känns det som att det blir krossat ännu mer. Jag blev i princip lämnad för en kvinna som är 8 år äldre än mig, smalare och antagligen mer intressant och roligare att ha att göra med. Vad vet jag? 

De båda började på samma arbete och blev goda vänner, första gången jag fick höra talas om henne så kände jag ett svart hål av svartsjuka öppnas inom mig, jag ville inte låta det ske så jag försökte visa mig öppen och glad över hans nyfunna vän som han hade så mycket gemensamt med. Jag älskar ju honom och ja det gjorde jag såklart då också så jag ville vara han till lags, men det svarta hålet gjorde ont, så jag berättade för honom hur jag kände. Att det gjorde ont varje gång han träffade henne och hjälpte henne med hennes dator. Han övertygade mig att det var han och jag, för alltid. Att de bara var vänner och skulle förbli det. Jag kände att min svartsjuka skulle släppa om jag fick träffa henne, men hon ville inte riktigt vara det tredje hjulet och han hade berättat ALLA mina svagheter för henne så hon var lite smått otaggad.

Men på Valborg tog han med henne när vi skulle ses, så då stod vi alla i kylan och såg på när brasan tändes med hjälp av bågskytte. Han ville kyssa mig, jag tillät inte honom det då jag inte ville få henne att känna sig som det tredje hjulet. Vi åt på McDonalds när vi blev hungriga och jag lät henne äta av mina pommes och min ketchup, för jag bryr mig om mina medmänniskor. Hon var ju hans vän och bara hans vän, då är det väl klart att jag visar mig vänlig?

Men hålet i mig blev inte mindre och jag tog upp det med honom. Ännu en gång övertygade han mig om att mina känslor var onödiga, att han och jag skulle inom en framtid skaffa en bättre lägenhet, en liten familj och även gifta oss. Han visade även vilken låt han ville ha med på vårt bröllop. Han kysste mig och allt kändes fantastiskt, jag trodde verkligen på hans ord. Att han faktiskt menade varje ord han sa till mig. 

Någon dag senare bjöd hon oss på filmkväll, men just den dagen var jag otroligt trött och kände att jag skulle somna på plats. Så jag tackade vänligt nej till min inbjudan, men jag ville inte hindra honom från att ha roligt så jag sa att han fick gå utan mig. Såklart, för en sådan flickvän är jag, jag sa till min dåvarande pojkvän att jag inte hade något problem att han gick hem till sin kvinnliga vän för att se på film. Han skulle ju komma hem, trodde jag. 

När jag var hemma somnade jag men vaknade snart igen och hade en egen filmkväll, jag messade honom och frågade hur det gick. Inget svar. Tänkte att de antagligen hade fullt upp med filmen och messade honom när sista bussen skulle gå. Jag satt och höll koll på tiden, messade honom att nu är det nog dags att gå till bussen, att han skulle ringa mig när han satt på den. När tiden hade gått över och jag inte fått något samtal förstod jag någonstans att han inte kom med bussen. Jag förstod det ännu mer när han inte kom in genom dörren 20 minuter senare. Jag grät stilla av besvikelsen, jag grät över att jag inte tyckte det var okej att han sov över. Plötsligt ringde han mig, ledsen, bad om förlåtelse och berättade att de båda somnat i soffan och därför missade han bussen och därför bör han bli över natten. Jag tyckte fortfarande inte att det var okej. Men vad skulle jag säga? Han kunde ju inte gå hem hela vägen mitt i natten. Jag grät mig till sömns och kände den enorma saknaden, han lovade att komma så fort som möjligt. Han höll det. Han kom med bussen på morgonen och la sig bakom mig i soffan, höll om mig, kysste mig, berättade för mig hur mycket han älskade mig. Jag trodde på honom. Jag somnade om lycklig med honom hållandes runt min midja, helt ovetandes av vad som skulle ske några dagar senare.

Det var en söndag då det skedde, vi hade varit ute och skaffat oss nya skor. Vi kom hem och han gick och duschade, jag satte mig i soffan. 

Han kom ut ur duschen och var ledsen, han sa att han inte ville såra mig, att han inte ville säga det för jag skulle bli ledsen. Jag förstod ingenting, jag tänkte att det iallafall inte kunde vara det där för han hade sagt att det alltid skulle vara vi, att han älskade mig så otroligt mycket. Men det var det, han ville göra slut. 

Det gjorde ont, det går inte att beskriva hur ont det gjorde. Bara några dagar tidigare hade vi pratat om familj och giftermål, det var han som hade tagit upp det. Och nu ville han göra slut? Det kändes så ofattbart. Hur kan man göra så? Hur kan man lova en annan människa evigheten för att bara några dagar senare slita bort den? 

Han sa att han inte kunde tyda sina känslor, att han ville vara ensam nu och jobba med sig själv. Jag trodde honom, vi hade ju varit tillsammans så länge, varför skulle han ljuga för mig? Han hade sagt fina saker till mig, att jag hade hjälpt honom så mycket. Såklart att jag trodde på hans ord. Jag älskar honom, självklart vill jag vara honom till lags. 

Jag kände att jag inte kunde bo själv så jag lät honom stanna kvar i lägenheten, i min lägenhet. Jag flyttade några dagar senare hem till mamma igen. 

Samma dag som jag skulle åka till Stockholm igen snokade jag på hans mobil, jag kände någonstans att hon hade något med uppbrottet att göra. Smsen jag hittade fick mitt hjärta att gå sönder igen, dagen efter han gjorde slut med mig träffade han henne, han skulle hjälpa henne med datorn, igen. Men de gjorde inte det, istället låg de i hennes säng och "hånglade" som hon sa. Hon berättade för honom att hon ville bli upphånglad mot en vägg av honom. Sedan frågade hon om han inte var rädd att hans ex skulle läsa deras meddelanden.

Jag var redan bara ett ex. Det tyckte jag inte om, hur kunde hon som ätit av min mat vara så låg? Varför förlorade jag nu mitt namn? För bara en dag sedan var han och jag ett par. Jag blev ett ex i bådas ögon väldigt snabbt. Jag kände mig då bara som ett simpelt tidsfördriv, att jag och mina känslor inte betydde någonting. 

Sedan jag flyttade till mamma så har jag oundvikligt tänkt på allt det här, om och om igen. Jag Lät honom bo kvar i min lägenheten med endast två krav, han skulle betala hyran och han fick absolut inte ta dit henne. Jag vill inte ha henne där. Han lovade att hålla det. Jag trodde honom, varför skulle han skita i mig och mina känslor efter nästan 3 år tillsammans? Vi skildes åt som vänner. Men jag kunde inte låta bli att tänka på dem, för jag fick hela tiden reda på att han var med henne. Fast han hade sagt till mig att han ville vara ensam, han var allt annat än ensam. Jag fick bilder i huvudet om att han kollade på henne med sina fantastiska gröna ögon, med den där blicken som även nu gör mig gråtfärdig, gråtfärdig för jag vet att han aldrig kommer att kolla på mig med den blicken igen. Såg framför mig hur han håller om henne och pussar hennes panna som han brukade göra på mig. Han sa att han älskade mig och det kan jag fortfarande inte släppa. 

Jag berättade alla mina känslor för honom i telefon, jag berättade att det gjorde ont att de hade hånglat i hennes säng bara timmar efter vårt uppbrott. Han, som antagligen var och är fortfarande less på mina känslor, sa att nu behöver jag inte bry mig om vem han kysser eftersom att vi inte längre är ihop. De orden ekar fortfarande då och då i mitt huvud, och det gör fortfarande lika ont att höra som när han sa dem till mig. Där kände jag ännu en gång att jag inte betyder någonting. Rätt nyligen blev de officiella som ett par på Facebook, en av hennes vänner lämnade en kommentar i stil med "länge leve kärleken".

Aj.

Det kändes så fult att läsa. Jag ville inte läsa, jag ville inte se deras namn i samma mening som "i ett förhållande".

Men där satt jag med suddig blick och stirrade på deras namn, suddig för alla tårar som jag inte kunde hejda.

Häromdagen fick jag ryck och ljög ihop någon historia om att jag visste att hon hade varit i lägenheten, att grannen visat mig en bild föreställande dem utanför dörren. Då erkände han. Men han tyckte inte att han brutit sitt löfte då hon aldrig varit inne utan bara utanför. Jag vet inte längre om jag kan tro på det, oavsett om hon bara har varit utanför så är det ett Svek då jag inte vill ha henne i närheten av något som är mitt. Hans ord sårar mig varje dag och det får mig att känna mig som världens sämsta människa, för så mycket ont jag får av honom, så mycket ont måste jag ha gjort honom? Jag förtjänar alltså smärtan för jag har redan orsakat honom den under tiden vi var ihop. Jag förtjänar att vara ensam fast det var han som ville vara det.

Jag förtjänar att få mitt hjärta krossat. 

Jag förtjänar att gråta.

Helt enkelt.

Tjockis problem

Jag kan inte vara den enda dötjocka människan i hela världen som vill ha snygga klääder, eller kan jag det? det känns nästan som det när de slutar göra snyggt upp till en viss storlek, sedan får man skylla sig själv att man ser för jävla äcklig ut. Varför ska jag behöva straffas? Om det inte är min kropp som hindrar mig att köpa fina kläder så är det faan brösten också, en tröja kan sitta bra överallt förutom på brösten där det klämmer åt så andan inte finns,
fyy faan för allt

Gripande och allt

Året var 2011 och vi gick sista året i gymnasiet, 

vilket betyder att man måste ha ett visst skolprojekt, min kompis Isa bestämde sig för att göra typ en uppföljare av filmen "Wings of desire" som vi hade fått se på en lektion, en väldigt gripande film. 

Så blev också hennes version och jag väljer att dela den.

Och så har jag en liten roll i den ;)

titta, dela, njut

Flummigt skrivet bara för att

Jag vet att det var länge sedan jag skrev och jag vet att de flesta inläggen börjar just så här men det är inget jag kan göra åt det, jag kollade igenom bloggen och insåg att det är mycket som inte har berättats, jag har inte skrivit mina känslor om någonting,
Inte för att det är någon som läser men ändå, det är ju som sagt kul att gå tillbaka och läsa.
Jag tycker att det är rätt kul att jag böt från blogg.se till blogspot bara pga. att jag ville lägga upp filmer, har inte lagt upp en enda egen film sedan ja då i början.
Saknar blogg.se lite, känns som de va bättre, förstår ingenting här xD

men aja ska skriva lite om det som jag inte har skrivit om,
ganska snabbt insåg jag att lärare inte är mitt framtidsyrke så jag hoppade av men både jag och Tommy (som bor här med mig, sambooo) kände och känner fortfarande att här vill vi bli kvar. Inget fel med Stockholm egentligen, inte alls, älskar min fina hemstad. Men örebro är mindre och här är det inte lika trångt.
Men jag känner mig olycklig, kanske är det för att vi ännu inte har något arbete, inte hittat där vi ska bo, vi får nämligen inte bo kvar här då jag inte pluggar längre.
Jag saknar även alla som jag har i stockholm, min familj och mina vänner.
Känns som att jag missar jätte mycket, blir ju så när man inte bor i samma stad men jag hade förväntat mig att ändå hålla samma kontakt. det är svårt.

Idag ska jag göra något som jag har väntat på länge, klippa mig! på en 50 tals salong!
jag är så nervös, har inte hittat nån bra bild på en frisyr som jag verkligen vill ha, vet bara att jag forftarande vill ha rakat på sidorna och att det ska vara kort. I framtiden ska det färgas också men har inte råd.
ja det var de