" Hallå hallå, faan du e ju blå"
"Impotent fingerstump"
Idag fredag vaknade jag tidifgt, men det var inte av mig själv utan på grund av mina kära småbröder, man börjar tänka "har dem inte gjort mycket nog? förlamat mitt finger och aallt, nu ska dem dessutom störa min sömn".
Saken är den att har man en gågn vaknat till hemma hos min pappa så tar det lång tid innan man somnar, om man somnar igen det vill säga.
Jag somnade om kanske 5-10 minuter innan jag skulle upp, hurra liksom.
Jag gick på toaletten, gjorde alla mina vanliga morgonsysslor som egentligen inte är värda att skriva om, det är ju faan tråkigt att läsa, men jag gör det ändå, skriver alltså...
min morgonrutin går alltså ut på att springa fram och tillbaka mellan rum (där jag sover) och badrum, inte för att magen krånglar utan för att jag av någon anledning aldrig får med mig allt som jag behöver. men det stör mig inte ett dugg, det går ju fort iallafall.
men jag sminkar mig och deodorantar mig, sätter i örhängen, klär på mig, kissar ja allt sånt där.
sedan fixar jagh frukost och kollar sedan på tv samtidigt som jag äter frukosten, oftast är det något dumt och tramsigt barnprogram som jag vilar ögonen på, mest för jag inte pallar reklamen, fast på dem här disney kanalerna har dem nu lagt dit reklamer mitt i själva programmet, stört,
det konstiga är att reklamen är på typ danska så man förstår ändå inte vad det är gubbens röst på teven vill att vi ska köpa, slöseri med tid liksom....
I tid så gick jag ut till busshållplatsen, jag satte på mig hörlurarna ( som är typ lite sönder) och lyssnade på min musik som jag har på mobilen, det fick bli Ebba Grön.
När jag var på väg ner mot busshållplatsen, mitt i iskylan och snön så spelades plötsligt låten "mental istid", den fick mig att bli smått deprimerad, det kändes som att jag gick och stampade i mitt inre och att jag aldrig skulle kunna ta mig ut, det kändes som att sommarvärmen aldrig skulle ta över. låten fick mig att längta till sol och bad ännu mer.¨
Känslan ändrades när jag sedan efter ett tag väntade på tåget in mot stan, då det istället spelades
"800 grader", refrängen blev jag gladare av, versen lyssnade jag knappt på.
Väl på tåget var jag plötsligt lycklig och darrig på samma gång, jag ville skrika rakt ut och hoppa framför tåget samtidigt som jag bara ville skratta för allt.
lite sjukt kändes det.
Jag böt till Elvis istället, och satt och sjöng med i tankarna och förbannade mig själv för att jag inte kan sjunga med i hans låtar för min röst liksom inte passar till det, jag undrar vilken "genre" eller vad det nu än heter just min röst tillhör...manlig opera? xD
På väg upp mot stadsteatern var jag både en rebell och en lycklig fågel, rebell pågrund av min omgivning som trodde att bara dem hade företräde, att bara för att alla människor var på väg åt samma håll så behövde det inte betyda att alla skullle åt samma håll, folk började tränga sig före och grejjer, det uppskattades inte, jag ville göra saker med dem, grymma saker, men jag höll mig till Elvis.
Jag blev tvungen att gå under spottringen, det kändes inte bra, det fanns ingen plats att gå någonannanstans, det är som om de nu också har byggt så att det ska vara omöjligt att undvika spottringen, eller "spottkoppen" som den också kallas...
väl framme vid stadsteaterns scen/personal ingång så var jag inte först som jag trodde att jag skulle bli, utan jag var kanske nummer 6 eller 7? vi satt där iallafall nästan 1 timme och väntade på att bli upphämtade, Dan Ekborg gick förbi, jag kände mig cool, jag tittade upp på honom med med stora barr (hade glömt toffs hemma, faan för mig) med halvt stirrande ögon, försökte se obesvärad ut men det är liksom inte så lätt.
Vi blev iallafall upphämtade tillslut och fördes upp till repsalen tror jag att det var, folk var trevliga mot oss och vi fick så länge inte vara enskilda individer utan nu skärholmens elever eller bara skärholmen, jaa det blev skärholmen mot slutet.
" vad gör skärholmen nu då? :O"
vi fick applåder också, och fick föregå som exempel på färgskalan som ska vara mot slutet, mer kan jag egentligen inte säga om kläderna ahahah.
vi fick äta lunch där, än en gång såg jag Dan Ekborg sitta där vid ett bord, jag gick obesvärat förbi med min tallrik med bullgur och honungsrostade rödbetor som dessvärre inte var så läskande för smaklökarna, jag skulle ha valt boefen, jag driver inte nu med namnet utan på tavlan men de 3 olika maträtterna som man kunde välja så stod det "Boef", det namnet uppskattades.
Jag har fortfarande lite besvär med mitt stukade finger, just nu så har jag ingen gasbinda på, dels för att den som jag hade på mig var lite skabbig, har liksom ingen ny hemma måste köpa imorrn typ och dels för att helt plötsligt så fick jag en brännande känsla på fingret, jag fick alltså asvarmt!
så jag blev tvungen att dra av det, nu får jag alltså sova utan gasbinda om fingret, jag undrar hur det ska gå, undrar om det kommer vara i en konstig vinkel när jag vaknar imorgon på morgonen, ooorrraaahh!!
btw innan jag glömmer, här kommer 2 bilder som jag gjort under lektionen "Nutida konst!, inte för att de syns så där jätte bra eftersom att jag använder mig av kameramobil:
Bild nummer 1:
Det äär mera ett kollage med en massa bilder som jag klippt ut och målat över, det är en sorts helthet över gott och ont, skratt och tårar. ett slags krig skulle jag våga kalla det, kampen mellan liv och död, att låta sig älskas eller att stänga in sig i ett vakum av tomma suckanden.
Min lärare sa att bilden föreställer en massa små moment och att det kan bli ganska rörigt som åskådare att titta på, jag håller inte riktigt med, jag tycker om när det är en massa saker som händer, jag gillar inte riktigt när det lämnas vit bakrund till ingenting alls. jag vill ha mycket liv, eller iallafall i denna.
Bild nummer 2!:
Den här gjorde jag på kanske 5 minuter, mest för att jag inte hade något att göra på den lektionen, så jag gjorde då alltså en till som hade ungefär samma tema som den innan, bara att det här bara representerar sorg, den obehagliga sidan, den som stänger in sig, som inte visar sig sitt rätta ansikte, den fega och uttryckslösa, den sårade, den gårtande...
Jag har alltså gjort en mörk ängel ritad bakifrån så att man ändast ser dens stora fingar som den gömmer sig bakom.
Min lärare sa att båda bilderna påminnde starkt om Sorelismen.
nu är klockan mycket och mina ögonlock håller på att falla över dessa stora elefantglober, vitan håller på att genomgå en slags förmörkelse, lite lättare språk kanske, jag håller på att somna och min ryggrad känns osm att den ska gå i 1000000000000 små små bitar.
Ps. 1:
om 16 dagar blir jag 18
Ps. 2:
idag på stadsteatern inne på toaletten kände jag mig plötsligt hög och snurrig, det kändes som att jag skulle förlora fotfästet, jag tror bestämt att någon hade rötk på där inne...
Drag och slit!
