Jag är så jävla snygg i håret

Utvecklingsstörning, det är en funktionsnedsättning som påverkar en persons intelligens och förmåga att klara av sin vardag,

det finns olika grader, från att ha en otroligt grov funktionsnedsättning till att med ett visst stöd kunna leva ett självständigt liv.

Människor med utvecklingsstörning är precis som alla andra, bara att en person som har det är segare i utvecklingen under barn och ungdomsåren - det sitter sedan kvar hela livet.

Det är en svårighet att ta emot och bearbeta information, bygga upp sin egen kunskap och sedan att använda sig av det

Svårigheterna beror på en nedsatt intelligens tillsammans med en adaptiv förmåga

Adaptiv förmåga= det är att kunna anpassa sig till sin omgivning och klara av sin vardag, tex. att sköta hem och hantera pengar

(Det är vanligt att med utvecklingsstörning att också ha andra funktionsnedsättningar som rörelsehinder, cerebal pares, autism och syn/hörselnedsättning)

Istället för uttrycket utvecklingsstörning så använder man också begrepp som begåvningsnedsättning, förståndshandikapp, mental retardation, intellektuell funktionsnedsättning och kognitiv funktionsnedsättning.

Jaaa och sedan står det mycket mycket mer, som typ intervjuade psykologer har sagt, synd att jag inte orkar skriva ner det med men men,

ni kanske har förstått vad jag är inne på? varför jag skrev den här texten?

Ja, det där är min diagnos,

kort sagt.

Men istället för att säga att jag har en utvecklingsstörning så säger vi att jag har "mmr" vilket står för Minimal Mental Retardation

När jag fått diagnosen så trodde folk att jag var ledsen, att jag var besviken över att jag inte är som alla andra, att jag inte är normal.

ursäkta? har jag någonsin velat vara som andra? Nej! det kan min mamma också intyga, vilket hon gjorde när vi var på besök hos Bup. Jag kände mig riktigt stolt när hon berättade om när jag ville gå en annan väg som barn, och jag blev glad när psykologerna sa att de tyckte de var coolt av mig att göra så ahaha.

En annan sak de också tyckte var att det var ett under att jag klarat skolan när de kollade på mina testresultat som jag fått där, de sa att med de resultaten så måste jag verkligen ha kämpat arslet av mig.

Hur mycket har jag inte gråtit över mina skoluppgifter som jag aldrig kom igång med förrän i sista minuten då det blev nätt och jämt godkänt?

Hur många gånger har jag inte gråtit över orättvisan om att de eleverna med diagnosen på pappret har fått så mycket hjälp, knappt behöva lyfta ett finger för att få uppmärksamheten från läraren, medan jag själv fått sitta mitt i skiten med ljud runt mig som stör min koncentration med ett rop på hjälp och försöka förklara mina svårigheter men setts som en lat jävla elev.

Hur många gånger har jag inte spottat och svurit åt dem som ser mig som en idiot för att jag inte förstått vad som sagts.

Än så hatar jag min gamla mattelärare med hela mitt hjärta, respektera mig och minabehov din jävel och prata med mig så jag förstår och stöna inte högljudt när jag säger att jag vill ha hjälp.

det är du som suger, inte jag.

Att vara ett såkallat bokstavsbarn, det ser jag nu som något skönt, nu kan jag äntligen få hjälp med det som jag velat ha så länge, jag är där nu känns det som!

Men jag tänker inte gömma mig bakom mina stäver nu som vissa andra gör (DÖD ÅT ER!!!)

jag ska ju fortfarande bete mig som jag alltid gjort, även fast jag vet att folk nog nu får upp andra ögon för mig.

"hon har det dääär"

Drag och slit!