Det var väl ungefär v.52 som jag och Tommy var oroliga över att jag skulle ha blivit gravid, då mensen var sen, jag mådde illa och var uppsvullen.
Vi köpte ett test på apoteket och gick hem till honom, vidare in på toaletten, jag fick kissa i en flaska som Tommy hade delat på.
Snabbt visade sig resultatet. Jag var gravid.
Jag kände mig lätt osäker eftersom att det ena sträcket var svagare än det andra, i pappret som följde med testet stod det att om det hade visat sig svagare så skulle man vänta 48 timmar och testa igen.
Tommy var helt säker på att testet stämde.
Först började vi försöka lägga upp en plan, hur ska vi göra? kommer det att funka?
jag hade öppna ögon för allt, jag var fast besluten på att jag minsann inte skulle göra abort, jag ville ha barnet, vårt barn! Något som jag hade längtat efter så länge, kollat surt på tjejer i min ålder som fått barn redan, gråtit över filmer där de fick barn.
Och nu stod jag äntligen där!
Även fast tiden var sämst så kände jag att det här skulle vi kunna lösa, mycket kan ju hända på 9 månader, ellerhur?
Men jag ville göra ett säkrare test på Familje centralen.
Så den 2a januari befann jag och Tommy oss på familje centralen i vårby gård, jag gjorde ett test och ja, jag var verkligen gravid, jag hade något som kunde bli ett liv i min mage. Beviset på vår kärlek.
Men dagen innan hade jag ett samtal med mamma och sedan Tommy, och jag förstod, även fast jag absolut inte ville, att det enda rätta för oss och "barnet" var att göra en abort.
Jag ville inte alls, jag ville inte ta bort det fina.
Jag kände mig nästan tvingad till att ta abort beslutet eftersom att jag var så motvillig.
När jag fick svaret på familje centralen om att jag var gravid, att testet vi hade gjort hemma så var jag på väg att börja gråta.
Hon slängde till mig brochyrer om abort kliniker som jag kunde vända mig till, sa till mig att jag skulle ringa dem samma dag. Det kändes för snabbt.
Mamma fick ringa.
Redan dagen efter fick jag en tid hos en läkare på söder, även fast vi bara skulle prata om aborten och inte göra något så var jag rädd för att gå dit, det kändes inte alls bra.
Mina steg var tunga, jag ville vända tillbaka hela tiden.
Funderade på att rymma, allt för att jag skulle få behålla barnet.
Men hur skulle det gå till? där var ju pengar och boende fortfarande problemet.
Tommy var med mig. Det var bra det.
När vi kom till läkaren så fick vi vänta säkert 15 min på henne fast vi hade en avtalad tid.
När vi väl fick komma in till henne på hennes rum så fick jag slänga av mig kläderna som jag hade på underkroppen, kände mig rätt utlämmnad och generad då jag inte fick nåt skynke att stå bakom eller nån slags kjol att skyla mig med.
Jag fick lägga mig i gynstolen och sära på benen, Tommy stod vid mitt huvud och kollade åt ett annat håll.
Läkaren gjorde en snabb svidande undersökning för att se om jag hade nån form av infektion, och därpå gned hon in en dildo liknande sak med nå glidmedel eller gel och stoppade in den i mig. Det var ultraljudet.
Den visade att jag var i 7de veckan, alltså hade jag varit gravid i 2 månader!
På en gång började jag räkna ut när barnet skulle varit tänkt att födas, runt början av augusti eller september!! Hann inte tänka vad den kunde blivit för stjärntecken.
Tommy sa till mig att jag inte skulle ge den en personlighet, så jag fick börja säga "cellklumpen" om den.
Jag var lika ledsen för det, kanske för att jag inte kunde släppa den så kallade personligheten som jag redan hade gett den.
Den 7de januari var det dags för Abort dag del 1, då åt jag en tablett som skulle stänga av själva graviditeten. Med andra ord ta död på livet som börjat växa.
Barnmorskan gav mig en äcklig jordgubbs saft som jag kunde svälja ner tabletten med, men jag tog cola istället. Eftersom att man kunde börja må illa av tabletten så sa barnmorskan att vi skulle äta så snart som möjligt, så jag och Tommy gick mot medborgarplatsen och åt på nån Stavros resturang.
Den 9de januari, dagen då jag skulle blöda ut det döda.
Jag fick gå dit själv eftersom Tommy inte fick vara där pågrund av att han är kille.
Det fanns inga enkelrum utan jag skulle bli tvungen att dela rum med en annan som också gjorde abort, så därför fick han inte.
När jag kom till kliniken var den andra tjejen redan där och hon hade sin mamma med sig. Jag var nära på att börja gråta, kände mig ensam och rädd.
Det första barnmorskan gjorde när jag kom var att stoppa upp 1 piller i slidan för att mjuka upp livmodern eller vad det nu var, och sedan stoppa upp 2 smärtstillande tabletter i rumpan på mig då jag har svårt för att svälja. Kände mig utlämnad och hemsk.
Skickade sms till mamma om hur rädd jag var.
Hon kom 1 timme senare.
Med sig hade hon en ful söt nalle, en vänlig gest och jag gillade den.
I början kände jag inte någon smärta i över huvud taget, det enda jag kände var blodet som sprutade ur mig.
När blodet kom igång rejält så var jag på toaletten, det kändes som om jag kissade.
Rätt så rolig känsla egentligen, jag hade velat ligga i badkaret och kollat på blodet som antagligen skulle ha fyllt upp badkaret halvvägs. Det var så mycket.
Förstår fortfarande inte varför.
Förrutom flytande, skinande och klar blod så kom det också väldigt mycket levrat blad som var stora klumpar. Nästan lika stora som mina handflator.
Visst äcklade det mig, och det äcklar säkert er som läser det här nu, men det som äcklade mig mest och som även gjorde ont i hjärtat var att någon av alla dessa klumpar var "Cell klumpen".
Klumpen som skulle ha kunnat blivit ett barn.
Jag kunde inte hålla mig från att jämföra klumparna, men såg inte vad som var vad.
Tur var väl det.
Efter det första toabesöket så kom det ännu mera blod, så mycket att jag blödde igenom mina kläder och in på madrassen.
Tur att jag hade tagit av mig byxorna, annars vet jag inte hur jag hade åkt hem sedan.
Efter den händelsen så beslöt vi oss för att jag skulle få använda mig av engångstrosor och en stor tjock förlossningsbinda + 8 st små bindor på den.
Allt för att det inte skulle gå igenom.
Och det funkade!
Det funkade så bra att vi snodde med oss lite hem.
Det var framåt eftermiddagen som jag verkligen började få ont, det kändes som äcklig molande mensvärk som krampade sig starkare.
Jag kunde knappt prata, jag låg bara och försökte andas normalt.
Vi ringde efter barnmorskan som kom och sprutade in morfin i min rumpa.
ja, inte i själva anal öppningen då.
Av morfinet blev jag lugnare och tröttare. Samt väldigt yr.
När vi äntligen fick åka hem vid 16 tiden så fick vi ta en sjuk taxi, det var skönt! jag hade aldrig orkat gå den biten till Mariatorgets tunnelbane station i den halkan och sedan sitta ca 20 min på tåget.
Aborten tog mycket på krafterna, både fysiskt och psykist.
Första dagarna efter så kände jag mig tom och ledsen men jag kunde inte riktigt gråta.
Och sedan någon dag efter det så har jag kunnat gråta,
det har varit lite upp och ner där med mina känslor.
Och just nu efter aborten så känns det så mycket hemskare,
tycker jag hör och ser hur äckligt vissa tycker det är med abort.
och jag ser hur lyckliga alla är som är gravida nu.
jag har många gånger gråtit över hur orättvist det är att jag tvingats till abort men alla de andra har fått behålla sitt barn.
Och ja, tvinga kanske inte är helt rätt ord, det var ju inte så att jag blev dragen till kliniken och sedan fastspänd.
Men ovillig var jag.
ja
nu vet ni det.
om ni ville veta alltså.
