Aj, det är det enda jag kan säga just nu. Precis när det känns som att jag kan läka så brister stygnen upp igen och det gör lika ont som första gången.

Käken spänner och andningen blir svårare.

Fy fan vad ont det gör.

Jag klarar inte det här, jag är inte gjord för att vara ensam, jag kan inte vara ensam, jag vet ju hur underbart fantastiskt det är att dela sitt liv med någon. 

Jag måste hitta honom nu innan jag blir en äcklig pöl av ingenting.

Men vem skulle orka med en sådan som jag? Att någon har varit kär i mig för en stund är ett mirakel.

Jag orkar verkligen inte brottas någon mer, jag behöver en klippa att luta mig mot.