Man kan inte öppna sig för alla, även om man känner dem väl...

Gårdagen var trevlig, lite kallt ute men okej, vi gick och fikade på "Vetekatten", jag hade liten koll på vägen, jag ville gå åt ett håll som jag kom ihåg att vi hade gått förrut, men en person sa att det var fel väg och gick åt andra hållet, vi andra följde efter, hon frågade en äldre dam om vägen, damen pekade åt det hållet som jag hade sagt..

Jag åt en wannabe budapest bakelse för typ 40 kr, de hade proppat i den pepparkaksdeg och russin, vi satt och pratade, det gjorde alla andra med så tilslut blev det svårt att håra vilka som var sällskapet. mitt huvud började värka, vi hade suttit där länge, jag öppnade knappt munnen.

efter det hamnade vi helt plötsligt i en klädaffär vilket jag inte ville, men jag kände att jag skulle vara en stor bitch om jag sa att jag inte kunde följa me in eftersom att min reskamrat som ändå skulle åt samma håll gärna ville följa med in, och hon har redan varit arg på mig av lite samma anledning, att jag säger på fel sätt att jag inte vill in i en klädaffär, för folk måste alltid komma med efterfrågor om jag säger nej, och när jag har förklarat så förstår dem ändå inte, därför blir det missförstånd och mitt huvud klarade inte av det så jag följde med in.

Plötsligt fick jag höra att samma person som är min reskamrat säga till en annnan i sällskapet:

"Nu ska här provas kläder!"

jag försökte protestera, men det gick inte.

tillslut var dem klara, mitt huvud var ett rent helvete, vi åkte hem.¨

På tåget försökte jag prata, ville för en gångs skull att människan skulle lyssna på mig och mina problem, att hon inte är den ända, men det gick inte.

jag fick fel respons, och då kom jag på det som är rubriken för det här inlägget, man kan inte öppna sig för alla även om man känner dem väl. för visst gör vi det, vi har känt varandra sen vi var ungefär 4 år.

Det känns som att det aldrig kan handla om mig, jag är bara konstig om jag berättar vart jag har problem eller ont, för när jag försöker förklara så får jag svaret ungefär:

"Du säger det kanske fel då".

Jag vill inte höra det.

eller så får jag ingenting bara:

"amen jag jag jag jag jag å mina problem"

det känns jobbigt att jag alltid ska vara den som lyssnar, och då pratar jag om alla, inte en enskild person, det är alltid jag som ska lyssna på alla andra, jag är dömd att hålla käften, för när jag öppnar munnen så är det fel för folk kommer med fel svar, de har inte förstått ett skit av vad jag har sagt.

så därför måste jag hålla tyst eftersom att folk ändå inte förstår mig.

När jag kom hem så åt jag, sedan somnade jag.

jag var så himla trött.

vaknade igen 10 i 4 på natten, gick och släppte lös niagrafallet, återvände till sängen och somnade om, sov till klockan 11.

Idag har jag inte haft för mig så mycket, borde ha gjort rester kommer jag på nu men jag orkar verkligen inte, men jag ska göra det, innan skolan börjar, jag ska det.

Drag och slit!