Märk mina ord unga barn, märk min darrning i rösten när jag talar till dig.
Känn livets sista tålmodiga låga sakta komma till en stillsam ro nånstans där ute i mörkret.
Se hur den dansar med frihetens otillgängliga magi, hör hur dess moder sakta sjunger de vackraste ord hon känner.
När du står på den högsta topp du ser och känner vinden under dina tänkbara vingar, vågar du följa dess lockande viskningar eller stannar du kvar hos det välkända??
Skulle du våga ta steget ut och se om vinden verkligen bär dig? Om du verkligen hamnar där du tänkte från början? Vågar du se efter om ditt mål och ditt paradis äns existerar?
Jag vågar ta det steget, jag vill känna hur vinden rycker och drar under mina lätta fjädrar men det ända som rycker i mig är de fängslande kedjorna som drar mig ner liggandes på marken. Jag har ingen kraft att slita mig lös från kedjorna för de har gjort mig under alla dessa år så ork lös, min vilja uppstår ibland men lika fort som den visats sig så trycks den undan av äckliga demoner med illaluktande hålor där ögonen egentligen borde ha suttit. De har också vingar men deras är fyllda med smärta som de piskar i mitt ansikte med så att jag får långa blödande sår i mitt ansikte och över mina armar. Mina knän skrubbar de med marken jag ligger på, de sliter i kedjorna så att jag dras fram och tillbaka över marken och jag har inget val. Jag är för svag för att orka sätta ner fötterna, jag är för svag för att bryta loss kedjorna. De bränner och gör ont och min kraft är slut.
Jag slösar min energi på att gråta, på att gömma mig i en mörk vrå, jag är inte längre mänsklig, jag har blivit min skuggas egna spår och jag klarar det inte själv att ta mig därifrån. Jag behöver kärlek, inte fel råd eller själviska ord.
Jag behöver uppmärksamhet, jag behöver att bli lyssnad till utan några felaktiga anklagelser som inte har något med saken att göra. Om jag har det svårt och äckligt och jobbigt med en sak så är det minsta jag vill göra är att höra hur bra du har det på den fronten. Jag vänder mig inte till någon speciell med de orden, jag vänder mig till alla, bara så ni vet, om ni orkar dra upp mig från djupet av mina rädslor.
Om ni orkar hjälpa mig med ett slagträ och slå bort mina ångest tankar.
Om ni bara orkar med mig.
Jag överväger självmord ibland, bara för att jag inte orkar med hur dåligt jag har det just nu, bara för att jag inte orkar med vissa ord, bara för att jag ser mig själv som ett trasigt monster som ingen egentligen orkar med i längden. Men jag kommer aldrig så långt med sådanna planer för jag är rädd att dö, och jag är rädd att förlora ljuspunkter i mitt liv. Som Tommy.
Jag livnär mig på honom, jag suger skratt och behaglighet från honom. Jag älskar honom, i hans närhet känner jag mig något värd, när jag är med honom så står jag med vingarna utsträckta och beredd på att ta steget ut och låta vingarna bära mig, men så fort jag inte är med honom så dras jag snabbt ner igen. Kedjad, fångad i mitt eget mörker som folk inte tycks vilja förstå.
Om någon läser det här så kommer den tänka:
"Men nääääääääj inte du ju"
Min mamma tror att jag aldrig mår dåligt, att jag bara gör det när det uppstår något lite extra jobbigt som att söka jobb eller typ läxor när det var aktuellt i mitt liv. Hon tror att jag gör mig själv till ett offer för att ge andra dåligt självförtroende. Men det är inte sant, jag vill inte att någon annan ska må dåligt på min bekostnad. Jag vet att det har råkat blivit så förrut men det är inget jag har haft som ett mål.
Jag vill bara för en gångs skull att någon ska lyssna på mig och krama mig och komma med svar istället för att på en gång komma med sina egna problem.
Ibland blir det som en tävling om vem som är längst ner i sitt mörker eller att någon person inte orkar lyssna på mitt tjat och min ledsenhet. Det vill jag inte ha.
När jag är ledsen och ger ut mina tankar till någon så förväntar jag mig tröst, inte ett
"jaha" eller "okej men jag ska göra det här idag kul va".
Ja det är jätte kul, och ja mina ångest tankar kan vara oförståerliga oftast men jag känner mig nertrampad när man inte äns försöker att förstå.
här igen, jag har ingen speciell som jag vänder mig till just nu.
Det ända jag vill göra nu är att sova, och sedan vakna upp och se att jag bor i en fin och öppen och andandes lägenhet med kärleken i mitt liv, Tommy, och vi båda har extremt välbetalda och roliga jobb.
Jag antar att det kommer fortsätta vara en dröm ett bra tag till, allt känns just nu för tillfället bara så negativt och hopplöst, som att allting jag gör som jag verkligen kämpar mig igenom är meningslöst och alla skiter i det. För det lilla jag gör är bara skit, som att jag inte alls kämpar. Men jag gör det, jag har svårt men jag gör det, vissa säger att jag har svårigheter och säger till mig att jag har en utvecklingsstörning men sedan kastar de i mitt ansikte att jag inte gör något, att jag inte kämpar hårt nog fast de själva sagt att jag inte alltid kan eller vågar och det är helt okej.
Jag blir förvirrad. Vill ni särbehandla mig eller inte?
Inte så att jag vill bli särbehandlad men jag vill få mina svårigheter förstådda så att jag inte får för stor press på mig så att jag får ännu mer ångest än vad jag redan har.
Drag och slit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar