Jag ligger på rygg i min säng och försöker ta djupa andetag, försöker att inte spänna mig, håller tillbaka gråten och hindrar mig från att ringa Tommy, han kommer ändå inte svara, han är ju på jobbet. Och även om han skulle svara så skulle han inte kunna göra något åt smärtan som jag känner just nu. Hela min rygg krampar men det är nog egentligen sån där njuront som jag hade förrut för länge sedan när jag åkte in med ambulans. Det är inte lika illa nu som då, jag kan gå utan att ta stöd. Men smärtan är ändå hög.
Vad gör man vid sådanna smärtor? och varför uppstår dem alltid när man ska iväg på något viktigt som man verkligen verkligen VERKLIGEN vill?
Som tex. när jag skulle på Ladys Night, hade väntat jätte länge på att någon gång få gå och så fick jag i present av mamma till studenten att gå, väntade 3 eller 4 månader till och äntligen när dagen var där fick jag akut ont och smärtan gick inte över fast jag tog medicin.
Mamma gick med en kompis och jag låg hemma och grät över att inte kunna gå fast jag längtat så och över den äckliga och illamående framkallande smärtan.
Och idag skulle jag på intervju, till ett jobb som man tjänar pengar på, som man slipper gå upp halv 5 på morgonen för och jobba 9 timmar utan lön och lunch typ. Jag kan inte gå och lägga mig tidigare än vad jag gör för då kan jag inte somna, då tar det längre tid än om jag hade varit uppe längre, sedan vaknar jag inte av något för jag e utmattad av att inte kunnat somna.
Redan under praktikens första (och enda än så länge) dag så kände jag smärta i ryggen som drog och slet. Mina fötter var tjocka klumpar och röda som blod.
Dagen efter vaknade jag inte av klockan och vaknade på tok för sent och kände mig med äns otaggad att komma för sent dit, jag beslöt mig för att vara hemma. Och hemma åt vi våfflor till middag, sedan blev jag magsjuk och har inte gått till praktiken.
Och nu det här? dumma smärta, vad har jag gjort för att förtjäna den?
Det känns ibland som att jag är dömd till att misslyckas, dömd att vara underbetald, kanske gjorde jag något avskyvärt i mitt förra liv. Kanske var jag Hitler och nu straffas för det jag gjort.
Inte så att jag egentligen tror att jag var Hitler om jag nu har haft ett tidigare liv men man kan ju undra när allting alltid blir bara fel.
Jag måste be om ursäkt för ni fick läsa fula och dumma känslor igår, kände att jag behövde skriva av mig och ni fick antagligen läsa något som ni inte väntat er och absolut inte ville, förlåt för att jag öppnade mig för mycket.
Nu ska jag ligga med en kudde under ryggen och lyssna på medan mina hönor (ja ja nymfparakiter) skriker och visslar och piper, ett trevligt och mysigt ljud faktist.
Drag och slit
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar