Hur länge orkar man stå rakt upp innan man faller ner igen?
Hur länge orkar man le och intala sig själv att allt är bra och allt är på rätt väg? Att allt som sker nu är meningen?
Jag tappar andan och hjärtat gör ont, det är svårt att finnas där för sig själv när man står ensam. Jag orkar inte prata om dig mer och även fast du har gjort mig fattig så kan jag inte vara arg på dig, jag står kvar och se räkningen med siffrorna som jag egentligen inte har men som jsg vet att du har.
Livet är helt enkelt inte rättvis och det lär man sig varje dag.
Kanske därför jag väljer att se till andras bästa för när jag försöker med mig själv så blir jag bara krossad. Jag är inte stark nog och jag vet inte om mitt hjärta klarar med.
När det gäller mig själv så ska jag inte alls ha några förhoppningar längre, inte tro eller hoppas på att ljuset lyser mot mig. För om jag hoppas så blir jag lika krossad igen, det är bättre att inte tro nåt för då blir man inte besviken. Jag tar det jag får och jag tar det som det kommer, det är det ända rätta.
Jag har alltid funnits där för mina medmänniskor och jag trivs bra med att lyssna och försöka hjälpa dem, vet inte om jag säger rätt ord men jag gör allt jag kan för att de ska känna att de inte är ensamma. För jag vet hur jävligt det är.
Jag vet hur det känns att vara missförstådd och inte bli tagen på allvar, det är min vardag.
Jag ska försöka le för mina medmänniskors skull, så att de inte blir obekväma, det har jag varit med om så mycket, jag väljer nu att återgå till omgivningen och vara ett stöd istället för att få ett själv.
Det är bäst så.
:)
