Som vanligt ligger jag nu sömnlös i min säng, jag hade bestämt mig för att sova för flera timmar sedan, men det går inte.
Det gör verkligen inte det.
För varje gång jag blundar så brister ett stygn upp i mitt hjärta, det är när det är svart och tyst som jag börjar tänka.
Och mina tankar gör mig orolig och ångestfylld.
Jag har fått en räkning som jag inte har råd med, egentligen är det inte heller jag som borde betala.
Det var du som orsakade att de fick byta lås till lägenheten och det var du som inte städat, tack vare dig är jsg skyldig att betala 3000kr.
Varför? Jo för lägenheten står i mitt namn och jag var snäll nog att låta dig bo kvar fast du krossat mitt hjärta, inte slutade du där heller! Under de 6 månaderna som du bott där utan mig har du gått emot min vilja och ljugit för mig. Jag trodde det var nog men nu har du fått mig betalningsskyldig bara för att jag var dum nog att vara en schysst vän.
Men jag antar att ni båda bara ser mig som ett dumt och fult ex som ni kunnat utnyttja.
Det här beteendet visar bara på att mognad och ålder verkligen inte har med varandra att göra,
Du är 4 år äldre än mig och hon är 8 år äldre än mig.
Men ändå är det jag som vet hur man beter sig och hur man behandlar andra människor?
Mamma blir arg på mig när hon hittar mig gråtandes för hon tycker inte att du förtjänar mina tårar, men vad kan man göra när hjärtat aldrig får läka? När du gång på gång stampar på det?
Är det därför du total ignorerar mig, för att du skämms?
Allt det här gör mig förvirrad, även fast jag har fantastiska människor omkring mig så känner jag mig som den ensammaste i världen.
